Conan Doyle började sitt författareskap uteslutande för att förtjäna pengar, då han inte kunde leva på de inkomster hans läkarepraktik gav honom. Så påstår han i varje fall själv i sina memoarer, men man har nog rätt att betvivla, att det är så alldeles riktigt. Penningebehovet kan ha varit den yttre anledningen, men det är osannolikt, att en man, som begåvats med en så rik fantasi och berättarglädje, inte skulle haft en motsvarande lust att berätta. De första berättelserna publicerades i en numera försvunnen tidskrift: London Society 1882 och åren närmast därefter. Conan Doyle vredgades allvarligt, när redaktören senare gav ut dessa noveller i bokform med hans namn på titelbladet — inte så mycket för att förläggaren stoppade hela förtjänsten i egen ficka, utan fastmer därför att han skadade Conan Doyles författarenamn genom dessa mindre goda historier. Medan Conan Doyle var läkare i Southsea fortsatte han sitt författareskap och medverkade i åtskilliga tidningar och tidskrifter för att söka på sina små inkomster. Och de voro verkligen små. Första året förtjänade han 154 pund eller 2,770 kr. för att det följande året komma upp i 250 pund eller 4,500 kr. Och under de åtta år han var i Southsea kom han…

Detektivromanen har av allt att döma en lika vidsträckt som tacksam publik, och alltsedan den engelske författaren sir Arthur Conan Doyle skapade sin virtuos- och mästare-detektivtyp, Sherlock Holmes, som hastigt vann ett världsrykte, vilket, än i dag ingen mäktat rubba, ha många pennor på skilda platser varit i livlig rörelse för att åstadkomma liknande bedrifter. När så sommaren kommer med lektyrbehov av det lättare slaget, som lämpar sig för båtresor och hängmattor, då sända förläggarna ut i marknaden nya knippen av detektivromaner. Vi ha just nu på vårt bord några dylika alster av säsongens skörd. Hugo Gebers förlag har sänt ut den åttonde länken i den kedja som heter ”Min vän privatdetektivens äventyr”. Den heter ”Äventyret med djävulsfotroten”. Den innehåller fyra av Conan Doyles enligt uppgift senaste Sherlock Holmes-historier, och de utmärka sig alla för de speciella egenskaper, som skänkt Doyles detektivhistorier så stor popularitet: en ledig och medryckande stil, stegrad spänning från sida ett, logisk och följdriktig utveckling och överraskande, men ytterst sinnrikt förberedda vändningar mot slutet. Den kanske allra bästa av historierna är ”Den döende detektiven”, som dessutom visar, att vi kunna vänta oss ännu mycket mer av Sherlock Holmes. Bokens pris är 2 kronor. Bland de svenska…

Man har liknat Berlins kriminalpolis vid ett väldigt maskineri med massor av hjul och kuggar, som alla gripa in i varandra, när det hela funktionerar. En maskin, byggd på systematiseringens bergfasta fundament, bestående av en oändlig mängd kortregister på allt och alla, med kriminalteknikens alla vetenskapliga hjälpmedel inmonterade, och som, när den igångsättes, har till uppgift att jaga människor. Och det är inte utan att man tycker liknelsen är ganska slående, sedan man haft tillfälle att vandra igenom jättebyggnaden vid Alexanderplatz — i dagligt tal skämtsamt benämnd ”Alex” — där världens mest vakna kriminalpolis har sitt säte. Scotland Yard må vara aldrig så berömt i dikt och verklighet, La Sureté i Paris må briljera med aldrig så många intuitivt lösta kriminalgåtor; vid en jämförelse med Berlins med erkänd tysk grundlighet och vetenskaplig planmässighet organiserade kriminalpolis stå de sig i alla fall slätt. I Ufafilmen ”Till polisens förfogande” får åskådaren se glimtar av denna förträffliga kriminalpolis i arbete. — Glimtar, säger kanske något förvånat läsaren efter att ha sett filmen och hållits fången av dess, från första scenen till den sista, starka handling. Hela filmen rör sig ju om ett brott och brottslingens avslöjande, och det pågår polisförhör alla akterna igenom,…