Torsten Sandberg – 75 år efter deckardebuten

Den här texten publicerades i tidskriften ”Jury” år 2008 med titeln ”Torsten Sandberg – 75 år efter deckardebuten”.
Författare till texten är skolmannen och litteraturvetaren Sten Torgerson i Uddevalla.

Cox är ett vardagligt ord i engelskan för coxswain, styrman. Som tidningssignatur valde han Cox, en sjöfartsterm, och hav och kust, dess människor och händelser, hörde hela livet till hans intresseområden.
Jag syftar på journalisten, tidningsmannen och författaren Torsten Sandberg, som föddes i Uddevalla 1900 och förblev hemstaden och Bohusläningen trogen. Efter studier inträdde han 1921 i tidningen och verkade där till sin alltför tidiga bortgång 1946.
Det är i år 75 år sedan debuten som detektivförfattare, men han hade redan då bakom sig ett drygt decennium som tidningsman, och hade även publicerat ett par samlingar skepparhistorier samt en modern smugglarroman.
År 1933 utgavs hans första detektivroman, det skulle bli inalles fyra, De sju nätternas mysterium på Wahlström & Widstrands förlag. Det är en skickligt komponerad story vars handling är förlagd till Västkusten. Han visar från start sin talang att planlägga en intrig, öka spänningen och sedan snyggt avveckla det hela. Liksom i de följande detektivberättelserna möter vi journalisten Stellan Werne och hans kompanjon ingenjör Bertil Krantz, vilka griper in i handlingen och för den framåt parallellt med poliserna. Debuten fick ett mycket positivt mottagande, och kritiken menade att äntligen hade en ny svensk detektivförfattare sett dagens ljus.
Redan året därpå kom Tragedien i dimman på samma förlag. Handlingen är förlagd till hemstaden. En person misstänks ha mördats i det gamla hamnmagasinet, och liket av en man hittas i fjorden. Ingen vet vem det kan vara. Kanske kan det finnas ett samband med blodspåren i magasinet. Miljö och människor i den lilla kuststaden, tisslandet och skvallrandet, skepp som seglar ut och skepp som kommer åter, osäkerheten kring vad som skett, bygger upp spänningen fram till gåtans lösning. Stilen är snabb och säker med en korrekt och sober språkdräkt.
Mottagandet blev blev mycket positivt både i riks- och landsortspressen. Torsten Sandberg omtalas som ett av de klarast lysande namnen inom svensk kriminallitteratur.
Svenska Dagbladet skrev att det är »en bok, fullt jämförlig med de bästa anglosachsiska förebilderna«, och Aftonbladet talar om att den är »bland det bästa som skrivits i den vägen på svenska«. Göteborgs Morgonpost ser här »den tränade lätta penna« med ett rappt och friskt handlag. Dagens Nyheter menar sig spåra influenser från Arthur Conan Doyle. Det är ett lovvärt försök att omplantera genren på svensk bokmarknad efter kända anglosachsiska förebilder.

Mysteriet på »Blå Ugglan« publicerades 1935 på samma förlag. Handlingen är visserligen förlagd till Stockholm, men lokalfärgen kändes igen av hemmapubliken i denna ledigt skrivna deckare som utspelas i biografmiljö.
Påverkan från F. Wills Crofts spåras i denna av kritiken mycket uppskattade roman. Werne kallas i en anmälan Västkustens Sherlock Holmes. Dr Elis Andersson skriver i Göteborgs-Posten: »Sandbergs bok står i jämbredd med det bästa i genren«. Svenska Dagbladet säger att »Torsten Sandberg kan med sin senaste bok räknas in bland de svenska författare i branschen som man inte blir besviken på«. Och Stockholms-Tidningen talar om att Mysteriet på »Blå Ugglan« kan mäta sig med den goda utländska produktionen.
Aftonbladet menar att det är »en av de allra bästa svenska detektivromanerna efter Jul. Regis«. Den fyller, menar en röst, alla anspråk man kan ställa på en engelsk detektivroman av högsta klass. Förr fanns bara Frank Heller och Anders Eje på den inhemska marknaden. Nu kommer Torsten Sandberg som en av de främsta nya. Han jämförs med bl. a. Valentine Williams, Agatha Christie och Anthony Berkeley, för att nämna några andra röster ur hyllningskören.

Gåtan på Granliden utkom 1936 som första svenska detektivroman i Bonniers Detektivserie. Handlingen är förlagd till ett pensionat i Värmland, där underliga ting händer. Spänningen laddas upp och slutligen klarnar mönstret med hjälp av amatörspanarna Werne och Krantz. Intrigen är utmärkt, och därtill kommer en uppsättning väl valda persontyper. Det var naturligtvis en ära att komma ut som första svenska bidrag i den s. k. Pistolserien. Här utgavs de stora internationella namnen i branschen: Agatha Christie, Dorothy L. Sayers, Ellery Queen, John Dickson Carr och Earl Derr Biggers bland andra.
Förlaget skriver i en reklamnotis: »Gåtan på Granliden« är den första svenska detektivroman som fått komma med i Bonniers Detektivserie, och den tar väl upp tävlan med sina anglosachsiska föregångare …«.
Mottagandet från kritiken var översvallande. Svenska Dagbladet skriver att Torsten Sandberg knappast varit bättre än så här. Skånska Dagbladet poängterar den staaarkt suggererande stämning som skapas och Social Demokraten pekar på den utmärkta miljöskildringen.
Falu-Kuriren jämför med Agatha Christie och F. Wills Crofts, och talar om spök- och mystikstämning som hos Stein Riverton. Ny Tid, Stockholms-Tidningen, Dagens Nyheter, Bohusläningen, Kristianstads Läns Tidning — idel lovord.
Det är utan tvekan hans bästa pusseldeckare och den trycktes för övrigt om av förlaget i en ny upplaga i Bonniers Kriminalklassiker 2002.
Fyra lovordade deckare i följd på lika många år, det är verkligen inte dåligt.

Hur placerar sig Torsten Sandberg på den svenska kriminalfiktionsmarknaden?
Låt oss granska genrens ställning på svensk bokmarknad under 1900-talets första decennier. Detektivberättelsen av inhemskt märke hade ett starkt uppsving på den svenska bokmarknaden under åren kring första världskriget. Därefter minskade utgivningen markant (se: Bo Lundins »Deckaren som statistik« i Jury 2/1980). Det blev tunnsått med inhemska bidrag. Ett par försök gjordes under 20-talet med serieutgivning av svenska original, men det stannade vid ansatser. Jul. Regis gick ur tiden 1925 och S. A. Duse var på nedgång. Endast Frank Heller stod för något nytt.
Istället var det översättningsfiktionen som dominerade, speciellt den engelskspråkiga. På den internationella marknaden hade detektivromanen, särskilt pusseldeckaren av anglosachsiskt snitt, en guldålder under 1920- och framförallt 30-talet. I vårt land var under åren 1916-20, då bokfloden svallade som mäktigast, cirka 18 procent av fiktionsöversättningarna deckare, en ökning från 12 procent under slutet av 1890-talet. Vid slutet av 20-talet svarade den översatta kriminalfiktionen för nästan 20 procent av hela översättningspopulationen. (se: Sten Torgersons Fiktionsprosa på svenska 1901–1940. En utgivningsstatistik 2007, s 17 ff).
1930-talet är inte något betydande årtionde när det gäller svensk kriminalfiktion. Sture Appelberg, August Jansson och Yngve Hedvall samt Torsten Sandberg är fyra namn som debuterar under första hälften av 30-talet. Torsten Sandberg debuterar alltså i en svacka i den inhemska produktionen. Han ses som ett klart lysande och lovande nytillskott, och kunde ha blivit ett namn att räkna med inom genren under kommande decennier. Detektivberättelser liksom annan underhållningslitteratur är produkter av sin tid och sitt samhällsliv. Nyutgivningen av Gåtan på Granliden 2002 visar på att Torsten Sandberg ägde en förmåga att skapa litteratur av god klass med lång hållbarhet.
Denna blev hans sista och bästa pusseldeckare, trots att han fortsatte att skriva. Berättartekniken slipas, språket som i recensioner och omdömen kallas oklanderligt kultiverat utan bloddrypande scener och brutala sensationer har han hela tiden med sig. Det är den tränade reportern som för pennan men med ett allt mjukare handlag. Även dialogen blir mer naturlig. Stilen lättas upp och detaljrikedomen ger vika för en enklare och säkrare miljö- och personteckning. Förmågan att fokusera på ett problem, hålla tempot uppe och stegra spänningen och sedan snyggt avveckla det hela kännetecknar hans författarskap.
Han prenumererade på pressklipp med recensionerna av hans böcker, och av hans klippböcker framgår att han sparat och läst dem alla. En genomgång av 82 recensioner och omnämnanden av de tre senaste deck arna i riks- och lokalpress från hela landet visar rakt igenom på idel lovord. Endast en handfull påpekanden vittnar initialt om en viss stelhet i dialogen, något som viker för lättare och smidigare form. Han utvecklade hela tiden sin förmåga. Torsten Sandberg har själv i förordet till Västkustromanen En ö i väster angivit sina tidiga litterära förebilder, engelskspråkiga detektivberättelser och sjö- och äventyrsromaner av bl. a. Arthur Conan Doyle och Frederick Marryat. Och det är efter anglosachsiska förebilder som hans pusseldeckare är skapade.

Vi ser här ett författarskap som mognar men så bryts linjen. Varför växlade han spår efter framgång och lovord?
Åke Runnqvuist skriver i Jury 4/1976 m Torsten Sandberg: »Indicierna tyder på att det dels var längtan efter högre litterära mål och dels detektivromanens låga anseende som kom honom att överge den«.
Som journalist och skribent hade han prövat sina vingar på andra områden, bl. a. som dramatiker. Kanske inspirerades han av sin gode vän, lektorn och docenten Erik Lindström, som i en recension i Bohusläningen av Mysteriet på »Blå Ugglan« skrev »Det skulle nog inte vara ur vägen, om han gjorde ett försök på den realistiska livsskildringens område. Varför inte en kustroman. Det var länge sedan Emilie Flygare-Carlén gjorde sin insats. Ämnet är sannerligen inte förbrukat.«
Och så blev det.