Polisen i Berlin år 1928

Det ståtliga Polizeipräsidium vid Alexanderplatz i Berlin inrymmer samtliga till polisverket hörande avdelningar. Den detektiva avdelningen, som benämnes kriminalpolizei, är i sin ordning fördelad på ett stort antal underavdelningar och specialkommissioner, alla ordnade med den planmässighet och grundlighet som äro den tyska organisationens kännemärken.

Av särskilt intresse är identifieringsavdelningen med sitt fingeravtrycksarkiv och sina signalementssystem i övrigt. För varje straffad förbrytare utarbetas en minutiös beskrivning av hans levnadsförhållanden, hans fysiska och psykiska egenskaper, hans sysselsättning, bekantskapskrets, manliga och kvinnliga vänner och fiender etc., över huvud taget alla omständigheter som vid ett eventuellt återfall kunna underlätta hans upptäckande. Viktigast av allt är, när det gäller en inbrottstjuv, en detaljerad ”patentbeskrivning” av de redskap och metoder varmed han brukar operera.

En avdelning av rent konsultativ art innnehåller ritningar och modeller till skyddsåtgärder av alla slag, såsom säkerhetslås och signalanordningar m. m. De sistnämnda förekomma i två typer, den ena avsedd att skrämma en inbrottstjuv, den andra att fånga honom. Båda hava det gemensamt att en elektrisk alarmsignal gives då tjuven öppnar en dörr eller ett fönster, vidrör ett skåp, trampar på ett golv etc.; men enligt det ena systemet för alarmklockan ett helvetiskt oväsen inom eller omedelbart utanför lokalen, varvid tjuven hals över huvud avdunstar, enligt det andra, som är dyrare, men mera effektivt, går signalen fram till närmaste polisstations ”Überfallkommando”. Då alarmklockan ringer öppnar vakthavande kommissarien en liten låda, tager fram en kartskiss över byggnaden med uppgifter rörande ingång, våning etc. jämte port- och tamburnyckel, inom mindre än en halv minut susa ett par uniformerade konstaplar i väg på sina motorcyklar, och några minuter därefter ljuder i tjuvens öron ett barskt ”Hände auf!”. Att skära av signalledningen, vilket ingår i varje inbrottsexperts abc, lönar sig ej alltid, ty vissa apparater giva även då alarm. När man sett och avprovat dessa infernaliska maskiner känner man sig nästan frestad att tycka synd om den stackars inbrottstjuven. Avdelningen står öppen för allmänheten, som där får goda råd och sakkunniga upplysningar.

Kvinnliga poliser för minderåriga.

Kriminalpolizei har en kvinnlig avdelning, vars uppgift är att beivra förbrytelser, begångna av och mot barn och minderåriga, samt ett från preventiv synpunkt mycket värdefullt ”Jugendheim”, där föräldralösa och hemlösa gossar och flickor få en fristad.

Berlins kriminalmuseum är rikhaltigt och intressant. Medaljens frånsida bilda de pornografiska fotografier och ännu mer de osmakliga fantasimålningar som vanpryda väggarna. Rena svinosa borde icke ingå i samlingar som äro avsedda till studiematerial för utbildning av manliga och kvinnliga polisfunktionärer. Ett kriminalmuseum är alltid ruskigt, men behöver ej vara snaskigt.

Gollomb, som ägnat några kapitel åt Berlins Kriminalpolizei, inleder sina redogörelser med en spydig kritik av det pedanteri och den militära drill som han funnit genomgå det hela och liknar organisationen vid ”a manhunting machine”, dirigerad av ett fåtal intelligenser, men för övrigt endast av ”mechanical men”. ”Er macht sich lustig über uns”, utbrast förtrytsamt en tjänsteman med vilken jag talade om boken. Men rättmätigheten av Gollombs kritik förefaller mycket problematisk sedan man läst hans skildringar av några detektivbragder, vilka vittna om Berlinpolisens rent fenomenala effektivitet. Låtom oss såsom exempel skärskåda ”fallet Wehncke”.

Under några veckor i följd inträffade upprepade inbrott, varvid tillvägagångssättet till punkt och pricka slog in på någon känd experts ”patent”. I varje särskilt fall kunde vederbörande prestera ett alibi, som dock var långt ifrån tillfredsställande, och omständigheterna tydde på att mystiska krafter varit i verksamhet för att förstöra detta alibi. Slutligen uppställde polisen följande teori:

”Här föreligga uppenbara patentintrång. Illasinnade personer efterapa berömda experters patent och förstöra deras alibin”.

Problemet blev nu att utröna hur patentbeskrivningarna, som förvaras i arkivets låsta skåp, kunnat komma i förbrytarnas händer. Vem är tjuven? Verkets egna funktionärer voro höjda över alla misstankar. Tjuven måste sökas bland tillfälliga biträden.

Det utröntes att en gammal nattstäderska, Frau Kurtz, vid upprepade tillfällen varit av sjuklighet hindrad att infinna sig och såsom vikarie sänt sin fagra dotter Anna, som nu blev föremål för polisens speciella intresse. Lilla Anna befanns vara mycket begiven på nöjen och föreföll att alltid vara vid god kassa, ehuru hon ej hade någon fast anställning, och till hennes vänkrets hörde en viss Henkel, f. d. kontorist, som levde friskt undan på dyrbara restauranger.

Så kom en mycket efterlängtad afton, då Fräulein Kurtz på moderns vägnar anmälde sig för att städa arkivet. Hon arbetade tyst och flitigt, i lycklig okunnighet om att flera ögonpar övervakade hennes rörelser. Efter en stund gick hon ut i korridoren, övertygade sig om att alla lokaler vore folktomma, gick därefter raskt fram till ett visst skåp, läste några ord på en medförd papperslapp, tog fram en nyckel, låste upp en viss låda och letade rätt på ett visst papper, varav hon tog en avskrift. Denna operation tog en ganska lång stund, ty papperet var mycket innehållsrikt. Efter väl förrättat värv tog hon en bil, körde till ett nattkafé, slog sig ned vid ett bord vid Henkels sida och smög avskriften i hans hand.

Någon afton senare steg Henkel in på en mycket intim nattlokal, dit inga ohehöriga lyckades vinna inträde, och slog sig ned vid ett bord, som var upptaget endast av en gäst, en ryktbar inbrottsexpert vid namn Wehncke, för tillfället ”ledig”. Henkel var en charmör, som snart lyckades vinna Wehnckes sympati, och de båda herrarna överenskommo att i Henkels bostad draga en spader och dricka ett glas gammalt tokayer, vilket befanns vara Wehnckes favoritlikör. Vid 3-tiden raglade Wehncke hem, i lycklig okunnighet om sin frikostige väns namn och adress. Detta var oförsiktigt, ty om han av någon obegriplig anledning skulle bliva misstänkt för något samma natt begånget fuffens skulle det bliva honom absolut omöjligt att framlägga ett alibi.

Samma natt kröpo två män fram ur en kolkällare i ett hus vid Friedrichstrasse. De framtogo en väska, fylld med verktyg av den mest raffinerade konstruktion, och började långsamt och metodiskt skära hål på trätaket som bildade golvet i ett växelkontor. Väl inkomna i kontoret togo de itu med kassaskåpet, dock först efter att ha avskurit en förrädisk alarmledning. Skåpet uppbröts lätt och lekande, men därjämte utfördes vissa handgrepp och åstadkommos vissa märken, vilka strängt taget vore obehövliga. Varje detektiv skulle kunnat svära på att här har vännen Wehncke utövat sitt berömda patent. Sedan kontorets sedelinnehav förflyttats till väskan drogo sig de värda herrarna diskret tillbaka, stego upp i den bil, som länge skridit långsamt fram och tillbaka, och foro hem till en ruskig villa i en utkant av staden. Sedan sedlarna blivit gömda bakom panelen uppringdes vännen Henkel, och ett animerat telefonsamtal fördes om nattens lyckade bedrifter.

Men nämn en glädje som varar beständigt! Utifrån hördes en barsk röst:

— Öppna i lagens namn!

Och se, på gatan stod en polisbil, och villan var omringad av män i långa ulstrar, var och en hållande i handen ett metallglänsande föremål av misstänkt utseende!

Kommandostämman ljöd på nytt:

— Nu får det bli slut på den här roligheten. Vi ha varit er i hälarna sedan Anna Kurtz stal Wehnckes patent. Vi ha haft en telefon inkopplad på er ledning och hört era samtal. Vi sågo hur Henkel lurade Wehncke med sig för att förstöra hans alibi och voro några meter ifrån er då ni bröto er in i växelkontoret. Ger ni er?

Efter några minuter svarade en hes röst:

— Vi ge oss.

Om denna berättelse är sann, vilket vi ej hava anledning betvivla, har mr Gollomb givit en storartad uprättelse åt the man-hunting machine och the mechanical men.