En ny metod att känna igen tidigare straffade brottslingar

Det har sig, som bekant, icke så lätt att med säkerhet igenkänna de inbitna stortjufvar eller andra brottslingar, som slå sig på att yrkesmässigt drifva sitt ofog och som naturligtvis betjena sig af alla möjliga knep för att göra sig oigenkänneliga och missleda rättvisans väktare. Har en sådan herre en eller flere gånger varit fast, blifvit dömd och uttjenat sitt straff, så vet han mycket väl, att när han nästa gång råkar bli gripen och öfverbevisad om något nytt dåd, kommer straffet att skärpas icke så obetydligt, därest domstolen har sig bekant att han straffats förr, samt gör sig därför ingen möda ospard att under nytt namn få gå och gälla för en helt annan person än den han är och sålunda dömas såsom vore han endast för första gången öfverbevisad om brott.

Visserligen har man med fotografiens tillhjälp redan länge sökt hålla noggrann reda på de yrkesmässiga brottslingarne, och stora förbrytarealbum finnas öfverallt i världen uti polisens förvar; men detta hjälpmedel har visat sig otillräckligt, ty konsten att förändra utseendet är icke så synnerligen stor, och därtill kommer, att förbrytarfotografiernas antal tyvärr inom en ganska kort tidrymd blifvit så stort, att det för polis och domare blifvit en omöjlighet att hafva någon öfversikt öfver dem, då det naturligtvis gagnar till intet att ordna dem efter namn, enär originalen till dessa fotografier bland andra utmärkta egenskaper just hafva den att bestå sig med en hel mängd olika namn, allt efter som det synes dem bäst passa sig för tillfället. Också hafva rättvisans tjenare otaliga gånger blifvit i detta hänseende dragna vid näsan, tills för några år sedan en fransk professor, d:r Alphonse Bertillon, uppfann en metod att mäta de gunstige herrarne, icke blott med vanliga skräddarmått, utan specielt med hänsyn till vissa mindre kroppsdelar, såsom öron, fingrar o. s. v., hvilkas måttförhållanden lära vara för samma person särdeles konstanta, under det att de för olika personer vexla ganska betydligt, samt anteckna färgen på deras ögon m. m. Därmed har man en norm gifven, efter hvilken man kan öfversiktligt ordna det rika materialet af anteckningar om sällskapet; och så snart en brottsling gripits för ransakning, mätes han först och främst. Det skall då snart visa sig, om han finns förut inrangerad i polisens rullor, i hvilket fall han med detsamma får hela sin gamla meritlista uppläst för sig, huru knepigt han än kan hafva burit sig åt för att till det yttre vara oigenkännlig.

Denna metod tillämpas redan, sedan några år tillbaka, i Frankrike, där den först infördes, samt äfven i Ryssland, Schweiz och åtskilliga af Nordamerikas förenta stater. Det är från ett fängelse i Illinois i Amerika de bilder förskrifva sig, hvilka vi i detta nummer meddela för att visa, huru där går till vid mätningar och undersökningar.

De mått, som enligt den Bertillonska metoden tagas, äro till antalet 11, nämligen: 1. hela kroppslängden i stående ställning; 2. afståndet mellan de yttersta fingerspetsarna vid bägge armarnas sträckning rätt utåt; 3. öfverkroppens, d. v. s. hufvudets och bålens gemensamma längd; 4. och 5. hufvudets längd och bredd; 6. och 7. högra örats längd och bredd; 8. venstra fotens längd; 9. venstra långfingrets längd; 10. venstra lillfingrets längd; 11. venstra underarmens och handens gemensamma längd. Af dessa mått anses, enligt den erfarenhet Bertillon själf vunnit, de bägge måtten å hufvudet samt längden af venstra långfingret och venstra foten vara de viktigaste. I förening med kroppslängden och ögonfärgen skulle dessa mått, enligt hans mening, i de allra flesta fall vara tillräckliga för att kunna med visshet identifiera en person. Endast undantagsvis kunna dessa mått variera så mycket som en millimeter. Har man därjämte fotografi samt noggranna anteckningar om t. ex. ärr, födelsemärken, tatuering och dylikt, hvaraf nästan alltid något förekommer på en människas kropp, och som i synnerhet äro vanliga företeelser på gröfre förbrytare, så blir det för dessa senare en ganska kinkig uppgift att göra sig oigenkännliga.

Vid ett tillfälle under förra året var svensken professor G. Retzius inbjuden att hos Bertillon själf i Paris få bevittna tillämpningen  af dennes här skildrade metod. Därvid infördes enligt professor R:s redogörelse en arresterad person, en medelålders, starkt byggd man med svarta mustascher, svart hår, buskiga ögonbryn samt mörka, trotsigt blickande ögon, fängslad och tilltalad för inbrottsstöld i Paris.

»Hvad är ert namn?» frågade Bertillon.

»René», svarade den arresterade.

»Ert förnamn?»

»François Villain.»

»Hvar är ni född?»

»På Cuba.»

»Har ni varit arresterad eller straffad förut?»

»Aldrig.»

»Har ni blifvit mätt och fotograferad här förut?»

»Nej.»

»Mät honom», sade Bertillon till sitt biträde.

Hufvudets mått, långfingret, foten, kroppslängden, öfverkroppen, underarmen, armomfånget mättes. Iris’ färg bestämdes. Allt antecknades å ett kort,

»Var nu god och sök reda på den här mannens kort och porträtt bland dessa 60,000 fotografiporträtt», sade Bertillon, vändande sig till italienaren professor Lombroso.

»Jag känner icke igen mannen», tillade han, »men hans utseende ger mig anledning antaga, att alla hans uppgifter äro osanna, hans namn falskt och att han förr varit i beröring med polismakten.»

Lombroso började nu, under ledning af Bertillon, att leta i lådorna. Inom en minut hade man utvalt den låda, som närmast stämde med hans mått. Den innehöll ett hundratal kort med fotografiporträtt uppå. Inom ytterligare ett par sekunder upptog Bertillon därur ett kort, en »fiche», och upplyfte det så, att hela församlingen såg det, utom den arresterade.

Man häpnade. Det var »François Villain Renés» porträtt lifslefvande, men — det bar ett helt annat namn, annat födelseår, annan födelseort och angaf, att han äfven förra gången, förra året, varit arresterad för inbrottsstöld i Paris.

»Låt oss se närmare på detta korts anteckningar», sade Bertillon en stund därefter. »Alla måtten stämma med dem, som tagits i dag, och det på millimetern. Men här finnas på det gamla kortet upptagna anteckningar om ärr och tatueringar.

Ett ärr å örat.

Här är det!

Ett centimeterlångt ärr å venstra pekfingrets tredje falang, gående snedt uppifrån nedåt.

Här är det!

En tatuerad upp- och nedvänd blå pensé å högra handens yttersida.

Här är den!

Ett tatueradt blått hjärta å venstra öfverarmens insida.

Här är det!

Göres mera vittne behof?»

Professor Retzius har utförligt redogjort för de iakttagelser om denna sak han hade tillfälle att göra i Paris uti en uppsats som finnes införd uti det förliden höst utgifna festbandet af läkaretidskriften Hygiea.

Bland fördelarna af den Bertillonska metoden påpekas äfven den, att de brottsligas snart vunna erfarenhet om att de ej kunna undgå igenkännande redan verkat därhän, att antalet återfall i brott ganska väsentligt minskats. Ett sådant resultat talar synnerligen kraftigt för metodens införande i länder, där den ännu ej blifvit tillämpad. Finnes vid det ransakningshäkte, där en misstänkt arresterad blifver uppmätt, intet kort som angifver hvem han är eller att han på samma plats blifvit uppmätt någon gång förr, så telegraferas måtten till polismyndigheterna å andra orter, där han kan antagas vara antecknad, och på ganska kort tid kunna således viktiga upplysningar erhållas; men ett villkor för dessas fullständighet är naturligtvis, att metoden tillämpas så allmänt som möjligt inom alla civiliserade länder.