I dag finns det så många svenska deckarförfattare att det knappt går att hålla koll på alla. Men i början av 1900-talet gick dem att räkna på ena handens fingrar.
Det här är en intervju med en av landets få äventyrsförfattare: Axel Klinckowström.
– – – – –
– Att skriva detektivromaner är det roligaste jag vet, förklarar vår allra nyaste författare inom denna bransch, baron Axel Klinckowström.
Det är redan förut omtalat att baron Axel Klinckowström anser att detektiv- och äventyrsförfattarskapet är bland det roligaste som hänt honom.
— Jag har i hela mitt liv haft en mycket stor faible för denna genre, berättar han, alltifrån Odysséen, som jag anser vara världslitteraturens första äventyrsromanen och fortfarande en av dess främsta, över Rabelais’ romaner och Don Quixote av La Mancha till Conan Doyles och min vän major Duses detektivhistorier. Och att jag inte långt förut försökt mig på genren beror därpå att jag alltid haft så stor vördnad för densamma att jag inte vågat. Jag har aldrig vågat hoppas att jag hade tillräckligt skapande fantasi och fabuleringsförmåga och tillräcklig stilistisk smidighet för att skriva en god detektiv- och äventyrsroman! Det är verkligen sant!
Vad som för mig bröt isen var boken om min humoristiska vän Gösta Patrik Hamilton, som skrevs till förmån för Anna Norriefonden. Där var det ju fråga om att samla en mängd anekdoter, vilka nästan blivit en mytbildning kring en centralfigur, och när man sade mig att jag lycklats med detta, så tänkte jag: ”Varför inte bli ännu djärvare och försöka hitta på händelserna själv?” Och då jag just från synnerligen trovärdigt håll fått höra om undansmugglade ryska kronjuveler kom min första bok, Den hemlighetsfulla fotbollen, att handla just om sådana ting.
Baron Klinckowströms föregående arbeten ha, som bekant, rört sig inom helt andra ämnessfärer. Hans med Svenska akademiens stora guldmedalj belönade arbete är ett skådespel om Olof Trätälja; vidare har han, som den väldiga Nimrod han är, skildrat jakten på lika vacker och ståtlig prosa som vers, och dessutom har han givit ut flera reseskildringar, mera läsvärda än de flesta av detta slag tack vare författarens helt enkelt fenomenalt stora och gedigna kunskaper och hans levande stil, där humorn alltid skymtar fram. Men han anser inte att han tagit något steg nedåt då han nu valt äventyrs- och detektivromanen till sitt gebit.
— Jag anser denna genre ingalunda lägre än någon annan, förklarade han med övertygelse. Den fordrar av sin författare lika stor människokännedom och psykologisk intuition som t. ex. den vanliga romanen, och den fordrar stora kunskaper i fråga om främmande länder och folk och deras liv och karaktär, historia, matematik, kemi, ja, jag vet inte vilken vetenskap i vilken en detektivförfattare inte har gott av att vara hemma.
Hur mina böcker komma till kan jag knappast säga. Man beslutar sig för att låta ett visst antal huvudpersoner vara med, och har man bara dem klara för sig, hända de sedan av sig själva, tycker jag. När det gäller att skildra mina personer arbetar jag så ofta jag kan efter levande modell — det är för författaren alldeles som för målaren det enda sättet att på längden hålla uppe kontakten med livet. En hel del av de uppträdande, i all synnerhet bifigurerna, äro nog också porträtt, så t. ex. greve Parcifal, artisten Le Clou, d:r Grillberg o. s. v., andra, som Olga Radeck eller rödgardisten Huuhkaja, äro rena fantasigestalter, andra slutligen äro si så där litet mitt emellan, som t. ex. lilla Tutte Vindelerona i första kapitlet av Giftskatten: själva personen är en ren fantasifigur, men yttrandena som läggas i hans mun en syntes av vad som vid skilda tillfällen verkligen sagts av ett antal med den fritt skapade fantasifiguren politiskt liktänkande personer.
Dessa personer, tecknade efter levande modell, äro också för den initierade mycket lätt igenkännliga. Så är det t. ex. tydligt att författaren vid skildrandet av baron Fabian Klevenhüilers yttre skisserat upp ett väl träffat självporträtt, och i d:r Grillberg torde man utan svårighet känna igen en av Stockholmspressens mest kända ledarskribenter.
Men ofta nog, fortsatte baron Klinckowström, ha däremot personer på vilka jag i verkligheten ej offrat en tanke inbillat sig vara skottavlan mot vilken pilen avfyrats: ”mången sig vara tror en äkta spanjor, som är aldrig ett tecken, nej, aldrig ett tecken spanjor” — — —
I hans liksom i major Duses böcker återfinner man det moderna Stockholm och såväl i Den hemlighetsfulla fotbollen som i Giftskatten finnas skildringar från specifikt stockholmska institutioner, såsom sällskapet ldun och klubben Stora sällskapet, av även för eftervärlden stort intresse.
– – – – –
Den här intervjun publicerades år 1921 i tidningen ”Dagens Nyheter” med titeln »Sherlock Holmes på svenska spår. Våra svenska detektivförfattare berätta». Texten publicerades under signaturen ”Marfa”, som användes av författaren Elsa Jonason (1889–1925).
Inga kommentarer
Kommentarer inaktiverade.