Deckarbloggens riktiga brott: Avrättningar

Någon gång har det hänt, att dödsstraffet skildrats i den skönlitterära detektivlitteraturen. Författarna ha därvid i regel mest behandlat skräckstämningen hos offren, de ohyggliga timmarna före exekutionen, någon gång med en glimt av hopp, och slutligen de olika sätt, på vilka delinkventerna gått döden till mötes.
En mästare i att tolka och skräcken inför den till synes oundvikliga döden och dess föregångare i många fall, tortyren, är Edgar Allan Poe. Hur gripande har han inte i sin novell Avgrunden och pendeln skildrat den förlamande skräcken hos den dödsdömde, som ser pendelns skarpslipade egg med varje svängning närma sig hans fjättrade kropp och icke har någon möjlighet att komma undan.
I vår upplysta tid borde ju den gamla inkvisitionens tortyr vara helt och hållet bannlyst. Men hur är det t. ex. med negerlynchningarna i U. S. A? Den, som har skildrat mina små äventyr har i sin roman Fallet Dagmar fullt riktigt återgivit ohyggligheterna vid en sådan lynchning, den fruktansvärda tortyren, som under mängdens jubel föregår slutakten i dramat, den sargade, otta blinde delinkventen, förbränning på bål. Och hur är det icke fortfarande t. ex. i Sovjetunionens förlovade land?
Frågan om dödsstraffets lämplighet har ju — med olika resultat — dryftats av de rättslärde i många länder. Jag vill icke yttra mig om det berättigade i dödsstraffets avskaffande, erfarenheten visar emellertid att där detta skett, ha mördarnas antal betydligt ökats. Ett faktum är, att det, som grova förbrytare frukta mer än allt annat, är döden och i många fall även prygel. Båda straffen äro avskaffade i vårt land.
Dödsstraffet, som i vanliga fall tillämpas endast på mördare, har två uppgifter att fylla, dels att befria samhället från en farlig förbrytare, dels att verka avskräckande på andra. Vid användandet av livstids straffarbete kan man aldrig vara absolut säker på att inte brottslingen en vacker dag lyckas rymma. Ur den synpunkten är alltså dödsstraffet — såsom säkrare — att föredraga. Men — som jag redan framhållit i min senaste artikel om justitiemord — vederbörande myndigheter måste vara fullt säkra på att intet misstag föreligger.
Avrättningen av Sacco och Vanzetti har ju framkallat en diskussion om avrättningsmetodens lämplighet. Några läkare ha gått till strids mot den elektriska stolen och påstå att delinkventen dör först på obduktionsbordet, andra ha kraftigt opponerat sig mot detta.
Egentligen är denna diskussion en strid om påvens skägg. Inträder omedelbart känslolöshet i samband med förlamning av andningsorgan och hjärta, är metoden ovillkorligen human. Och använder man sig icke av obduktion utan låter den förlamade ligga orörd, övergår det medvetslösa tillståndet till döden på två à tre minuter. Det behövs ingen obduktionskniv till det.
Själva avrättningen i den elektriska stolen är alltså icke så ohygglig, som vissa personer velat göra troligt. Men förberedelserna, delinkventens placerande i stolen, i regel med våld, fängslandet och hättans neddragande över huvud och ansikte torde i viss mån kunna betraktas som tortyr.
Men vad är detta mot offentliga avrättningar i rent avskräckande syfte? I vissa städer i Kina utföres fortfarande dylika avrättningar på öppen gata. Den halshuggnes kropp och huvud få under 24 timmar ligga kvar till allmänt beskådande. Vid hängning användes särskilda träställningar, ovanför vilka den hängdes huvud under ett helt dygn grinar mot människorna. Allt i avskräckande syfte.
Den vidrigaste avrättning jag känner till, och som måste verka avskräckande även på den mest förhärdade brottsling, är ”skärandet i tusen bitar”. Även detta straff är en kinesisk uppfinning och utföres offentligt. Offret bindes fast vid en påle, och sedan utföres ”styckningen” med den mest raffinerande grymhet, långsamt och så att döden inträffar så sent som möjligt. Något ohyggligare kan väl mänsklig fantasi knappast åstadkomma. Det enda, som kan jämföras härmed, är tortyren vid de amerikanska lynchningarna.
Läkare ha sagt, att den humanaste avrättningen är halshuggning. Men varför skall exempelvis en rånmördare behandlas humant? För övrigt är — som jag redan framhållit — icke själva avrättningen det värsta för den dödsdömde utan timmarna, ja natten före exekutionen. Denna äger i regel rum tidigt på morgonen, och delinkventen underrättas om sitt öde kvällen förut. En sådan natt med sina timmar av ångest och kval, av fasan inför döden och den namnlösa skräcken är långt värre än de få ögonblick under vilken en ”human” avrättning utföres.

Den här texten är hämtad ur e-boken ”Leo Carring: Detektiven i romanen och verkligheten nr 4. Samling med tio texter om verkliga brott” som publicerades i augusti 2019 av Bokförlaget Klassiska deckare. I e-boken finns ett särskilt kapitel med information om personer som nämns och äldre ord och uttryck. Texten publicerades ursprungligen i ”Vy och revy Göteborgs morgonposts veckobilaga” i oktober år 1927 med titeln ”Detektiven i romanen och verkligheten. IX. Avrättningar”.