Deckarbloggens riktiga brott: Juveltjuvar

En dag kom en elegant herre till en stor engelsk guldsmedsaffär i London och presenterade sig som officer. Han bodde i ett av Westends finaste kvarter och verkade i alla avseenden förtroendeingivande. Han ville köpa några smycken till sin hustru, som för tillfället var sjuk och inte själv kunde komma dit och välja. Det vore nödvändigt att juveleraren sände hem en kollektion till påseende.

Juveleraren, som var godtrogen, skickade på den överenskomna tiden ett biträde till den uppgivna adressen. Officeren öppnade själv och bad biträdet stiga in och slå sig ned. Han skulle hämta sin hustru. Biträdet, en ung man, anade lika litet något svek som hans principal. Han slog sig lugnt ned, tog fram de olika smyckena och ordnade dem på ett bord.

Plötsligen greps han bakifrån, och en stor tygbit, doppad i kloroform, pressades för hans näsa och mun, så att han, trots kraftigt motstånd, förlorade medvetandet. Det sista han uppfattade var att den, som kloroformerade honom, och som lagt sin ena hand över hans ögon, var en kvinna. Han kände också hur han bands fast vid stolen. Det måste alltså vara minst två personer, som utförde det fräcka överfallet.

När han återkom till medvetande, låg han på en soffa och var med starka rep bunden till händer och fötter. Så småningom lyckades han göra sig fri och slå alarm. Men då voro naturligtvis såväl smyckena som tjuvarna långt borta. Kriminalpolisen kom till stället och efter en stund även ett hembiträde som blivit bortskickad strax innan kuppen utfördes, och detta till en adress, som inte fanns.

Flickan, som inte hade det ringaste med stölden att göra, gav polisen ett noggrant signalement på frun. Herrns utseende beskrev hon litet mer svävande. Scotland Yard ansträngde sig till det yttersta för att återfinna de båda skälmarna, men det dröjde länge innan man kom kvinnan på spåren. Hon bodde då på ett pensionat utanför London.

En detektiv reste dit och tog in på pensionatet, där han uppträdde som den unga fruns ivriga beundrare. Vid ett tillfälle, då hon gått ut, gjorde han en noggrann undersökning av hennes rum. Det enda misstänkta han fann var en flaska, till hälvten fylld med kloroform. Men den unga frun, som påstod sig ha sin man i utlandet, hade haft en mystisk korrespondens. Hon avlämnade själv sina brev på posten och hämtade sina svar. Denna korrespondens, kloroformen och tjänsteflickans försäkran, att hon kände igen sin matmor, gjorde att denna blev anhållen och ställd inför rätta.

Besynnerligt nog blev hon emellertid frikänd, därför att hon handlat »under inflytande av sin man». Detektiven fortsatte dock att skugga henne och lyckades efter kort tid häkta mannen, som kommit till London, och som hon utan några försiktighetsmått besökte.

Sannolikt hade hon förgapat sig i den ståtlige detektiven och ville bli kvitt mannen, vilket sistnämnda också lyckades under de sju år han avtjänade sitt straffarbete.

Känd är också stölden av dyrbara pärlor hos en grevinna von W. i Berlin. Hennes kammarjungfru var tjuven. Ett pris av tiotusen mark var utlovat åt den, som kunde tillrättaskaffa pärlorna. En ung kriminalkonstapel lyckades stifta bekantskap med kammarjungfrun och gjorde efter en liten tid flickan kär i sig. Hon anförtrodde honom slutligen, att hon ägde en skatt — grevinnans pärlor — så att de kunde gifta sig med varandra. Då lät detektiven masken falla och den brottsliga fick sitt straff.

Ett trick, som länge med framgång använts vid stölder hos juvelerare, är följande: Den ena av de båda tjuvarna går ensam in i butiken och fäster, under det han talar med biträdet, en liten bit mjukt vax under diskskivans ytterkant. Efter en stund har han satt fast en ring eller dylikt i vaxet.

Blir han misstänkt för stölden, kan han lugnt låta visitera sig. Efter en stund kommer medbrottslingen in, och det dröjer inte länge förrän vaxet med ringen ligger i hans ficka.

Det gamla tricket att oförmärkt svälja en ädelsten användes naturligtvis fortfarande då och då. Men ett fall, som torde vara enastående, berättas av Schneickert. En juveltjuv hade genom långa försök och ivrig övning lyckats åstadkomma en liten utvidgning av sin matstrupe. Han svalde en liten glaskula, som var fäst vid en tråd, och lät kulan stanna i matstrupen. När det så behagade honom drog han åter upp kulan, men utvidgningen i matstrupen blev så småningom permanent. Och där kunde han låta en ädelsten stanna för att vid lämpligt tillfälle genom uppkastningar göra sig av med den.

Mannen kom fast genom röntgenfotografering.

Den här texten är hämtad ur e-boken ”Leo Carring: Detektiven i romanen och verkligheten nr 2. Samling med tio texter om verkliga brott” som publicerades i augusti 2019 av Bokförlaget Klassiska deckare. I e-boken finns ett särskilt kapitel med information om personer som nämns och äldre ord och uttryck. Texten publicerades ursprungligen i januari år 1926 i tidningen ”Provinstidningen Dalsland” med titeln ”Detektiven i romanen och verkligheten. Kap XII. Juveltjuvar”.