Deckarbloggens riktiga brott: Fallet Senger

En dag i augusti 1908 påträffades liket av en välklädd man, liggande i en glänta i skogen en mil söder om Forst i Niederlausitz. Den döde, som tycktes vara under 30 år, låg på ryggen. Att döma av hans klädsel hade icke någon strid ägt rum, och spår av något yttre våld kunde man till en början icke upptäcka.

Läkarbesiktning och följande obduktion visade emellertid, att mannen blivit skjuten bakifrån. Kulan hade trängt in i nedersta delen av nacken. Av papper hos den döde visade det sig, att han hette Franke, och att han varit anställd vid ett försäkringsbolag i Berlin. Av verkställda efterforskningar framgick att Franke två dagar, innan han återfanns som död, tillsammans med en vän hade lämnat Berlin för att på annat håll söka sig en anställning. Man visste också, att han haft med sig femhundra mark i kontanter. Hos liket fanns dock endast tre mark.

Allt tydde således på att här förelåg ett rånmord. Vederbörande myndigheter koncentrerade sig i första hand på att finna den »vän», i vars sällskap Franke rest från Berlin. En undersökning i hans ungkarlshem gav till resultat, att han vänt sig till många personer för att få en annan plats. Bland de svar han fått på sina förfrågningar fäste sig kriminalpolisen särskilt vid ett brevkort, undertecknat »Alb. Senger». Detta kort var visserligen inte särskilt anmärkningsvärt. Men man upptäckte att skribenten först ämnat skriva en annan avsändningsort än Berlin. På det ställe där »Berlin» nu stod skrivet hade han börjat med »Fo», begynnelsebokstäverna i namnet Forst, i vars närhet den dödade återfanns.

Franke hade på morgonen dagen innan han påträffats som död observerats i sällskap med en annan herre. Den som sett dem hade fäst sig vid Frankes gammalmodiga bonjour och överrocken han bar på armen. De båda männen gingo i riktning mot den plats, där liket sedan påträffades.

Senger anhölls i sin bostad som misstänkt för mordet på Franke. Men han nekade energiskt. Kriminalpolisen hade dock starka skäl att misstänka honom, icke minst därför att han var en gammal poliskund med en mängd fängelse- och tukthusstraff bakom sig för inbrott och stölder.

Tillfrågad, var han befann sig den dag, då mordet utfördes, visade han en liten anteckningsbok, vari han noterat sitt görande och låtande under fjorton dagars tid. Anteckningarna slutade fem dagar efter morddagen. Över tiden före och efter dessa fjorton dagar funnos inga anteckningar. Morddagen hade han spatserat i Berlins omgivningar, naturligtvis ensam. I hans ägo fann man endast 7 mark.

Men redan dagen därpå, när detektiverna gjorde en grundligare husvisitation, hittade man 130 mark, väl undanstoppade. Dessutom fann man en revolver med skarpa skott, en dolk samt en stor grå portmonnä, vilken av bröder och vänner till den mördade igenkändes såsom tillhörande denne. Senger påstod att han i flera år ägt den grå portmonnän, men en broder till den döde jämte flera andra personer intygade att det just var den portmonnän, i vilken Franke hade sina 500 mark, när han reste från Berlin.

En undersökning av revolvern och dess ammunition ledde till det resultat, att kulan, som vid obduktionen av den döde tagits ut, stämde precis med patronernas kulor. Det dödande skottet hade alltså skjutits med detta vapen eller med ett annat, som hade samma sorts ammunition.

Senger nekade emellertid fortfarande till allt. Han påstod, att han inte kände Franke. Han hade aldrig träffat honom. Och brevkortet hade han icke skrivit. Det fanns dock åtskilliga, som kunde ta på sin ed, att de flera gånger sett Senger och Franke tillsammans. Och ett vittne intygade att han några dagar före mordet besökt Franke, och att denne då visat honom Sengers brevkort samt talat om att han om några dagar skulle i Sengers sällskap resa till Forst för att söka sig till en ny plats.

Vittnet, som hört talas om Senger och tyckte att det hela såg misstänkt ut, hade då varnat Franke. Men denne hade helt sorglöst förklarat, att Senger var hans vän. Han litade på honom. I Frankes skrivbord fanns en anteckningsbok, där Sengers fullständiga namn och adress voro uppskrivna. Detta var ju ett ytterligare bevis.

Men icke dess mindre nekade Senger fortfarande lika hårdnackat. Skriftexperter fastslogo att stilen på det omtalade brevkortet var hans. Han nekade ändå. Andra vittnen berättade, att Senger några dagar efter mordet uppträtt i Forst med mycket pengar på fickan och spelat rik man. Det bevisades, att han innehaft två 50-markssedlar, vilket en broder till Franke intygade att denne haft i den stora grå portmonnän, när han reste till Forst.

Detta oaktat nekade Senger fortfarande till allt. Han försökte komma med flera alibin, men det misslyckades. Han påstod, att en man vid namn Soumer och en annan, som hette Winker, varit i hans sällskap under morddagen. Men ingen av dessa herrar kunde av polisen anträffas. Flera uppgifter, som Senger lämnat för deras eftersökande visade sig vara falska. När detta påvisades, svarade han bara att de hade ljugit för honom.

Slutligen framträdde näst sista dagen av rättegången ett vittne, som sett Senger och Franke tillsammans under deras resa till Forst dagen före mordet.

Detta oaktat nekade Senger fortfarande. Han kände icke den mördade, hade aldrig sett honom, upprepade han.
Senger förklarades emellertid mot sitt nekande skyldig till rånmord och dömdes till döden. Han avrättades den 10 augusti 1910.

*

Granskar man fallet Senger litet närmare, så frapperas man ovillkorligen av den stora sorglösheten och nonchalansen hos mördaren. Han skriver till sitt blivande offer med sin egen stil och undertecknar med sitt eget namn. En så enkel skyddsåtgärd som att förvända stilen och använda ett annat namn faller honom inte in. Och han visar sig utan att ha förändrat sitt yttre i sällskap med den han beslutat mörda.

Detta före brottet. Och efteråt gör han inte det minsta försök att sopa igen spåren efter sig. Han tycks tvärtom vilja dra uppmärksamheten på sig genom att helt plötsligt börja slösa med pengar. Mordvapnet behåller han, och likaså det mest komprometterande av allt, den mördades stora grå portmonnä, mycket originell i sitt slag.

Bevisningen mot honom blev så småningom fullt bindande. Han såg hur nätet drogs åt mer och mer, men han var ändock lika energisk med bedyranden att han var oskyldig.

Ett svenskt rånmord, som beträffande mördarens dumhet och ofattliga sorglöshet kan jämföras med detta, är Andersson Anders i växelkontoret vid Regeringsgatan i Stockholm. Mordvapnet var här ett tungt betsman inlindat i tidningspapper. Detta betsman lämnade Ander efter sig på ett kafé. Sedan satte han sig i sitt lilla hotellrum och gick igenom de stulna sedlarna utan att låsa dörren om sig. Städerskan kom in och fick se honom. Slutligen, när han gick ut, lämnade han i en olåst koffert en stor del av de stulna sedlarna jämte sitt eget porträtt.

Större dumheter kan väl knappast en brottsling begå. Tysken Senger och svensken Ander kunna i detta avseende ta varandra i hand. Båda blevo de dömda och båda avrättades mot sitt nekande.

Den här texten är hämtad ur e-boken ”Leo Carring: Detektiven i romanen och verkligheten nr 1. Samling med nio texter om verkliga brott” som publicerades i juli 2019 av Bokförlaget Klassiska deckare. I e-boken finns ett särskilt kapitel med information om personer som nämns och äldre ord och uttryck. Texten publicerades ursprungligen i april år 1925 i tidningen ”Provinstidningen Dalsland” med titeln ”Detektiven i romanen och verkligheten. Kap. III. Fallet Senger”.