Därför måste deckare handla om mord

Estetiskt och etiskt

Vad är tillåtet och vad är otillåtet i en detektivberättelse, rent estetiskt sett? Må ingen, som drömmer om att bli detektivförfattare, inbilla sig att det räcker med att låta en bov skjuta och försvinna i mörkret! Eller att i sista kapitlet presentera en politisk liga, proppad med stulna dokument och osynliga gifter! Eller att man kan låta omsorgsfullt avdagatagna offer leva upp här och där i berättelsens lopp! Mot det sista varnar redan Horatius i sin ars poetica:

Vad som diktas för ro skull skall ändå likna det sanna.
Uppenbar orimlighet kan ej sagans konst göra trolig:
låt ej i trollets buk de uppätna småbarnen leva! 

All diktkonst, säger en fantasifull skribent vid namn Fritiof Nilsson Piraten, skall ha ett djupt förakt för sanningen men en stor respekt för det sannolika. Om någonsin gäller denna regel för en sådan genre som detektivromanen. Alltför konstruerade, alltför orimliga motiv och händelseförlopp äro av ondo och måste skys som pesten.Därav följer som nästa led, att slumpens roll måste nedskäras till det allra minsta möjliga — mycket mindre än i verkligheten. Ur vardagslivet känna vi till de bisarraste sammanträffanden — ofta påverka de vårt liv på sällsamt vis, och några vilja däri se Försynens hand — men ur detektivromanens strängt logiska kaleidoskop böra de bannlysas. Kvarglömda handskar, avrivna hårstrån, förrädiska blodfläckar få inte förekomma mera än som är rimligt och resonligt, och framför allt får inte detektiven upptäcka dem utan att omtala det. Inte heller får den geniale spårhunden ”av en händelse” stå gömd under fönstret till det rum, där förbrytarna diskutera sina planer. Inte heller får en av förbrytarna (som i en annars bra engelsk roman) vara så döv, att han skrikande förråder sina avsikter. De angivarbrev, som i verkliga livet äro grunden till de flesta arresteringar, böra helst inte förekomma alls. Inga ”svarta hästar” få lov att dyka upp i sista varvet. Om vi på sidan 305 presenteras för en skurkaktig köksa av tysk extraktion (som i en annars ganska bra amerikansk roman), och om det är hon som har furnerat det gåtfulla giftet, medan allt hittills har tytt på ett familjedrama, så bli vi med ett milt uttryck förbannade. Om det i sista kapitlet (som så ofta hos Edgar Wallace) visar sig, att en hemlig gång leder från gärningsplatsen till grannvillan, bli vi det också. Och om det visar sig, att juvelen, vars försvinnande kastat en svart skugga över många människors liv, i själva verket har återerövrats av en tempeltjänare hos Buddha, stiger inte vårt humör av den anledningen.

Korten på bordet, det är den gyllene regeln. Läsaren skall ha samma chans som detektiven. Men huru skall detta ske? frågar den förre sig skeptiskt. Är det överhuvud taget möjligt? Ja, det är inte bara möjligt, det har gjorts tusen gånger i genrens bästa alster, och detta tack vare införandet av denne Watson som är läsarens representant på platsen. Hans intelligens och iakttagelseförmåga stå i nivå med läsarens (om de inte stå över den), och som detektivens vän har han hela tiden tillfälle att utfråga denne. Han spelar samma roll i detektivberättelsen som la confidante i det klassiska dramat. I alla skådespel av Corneille och Racine har ju hjälten och hjältinnan var sin förtrogna, åt vilken de anförtro sina sorger och av vilken de erfara allt som tilldrar sig utanför scenen (och det är ju nästan det mesta). Men det är inte den enda överensstämmelsen mellan detektivberättelsen och detta drama, det finns andra sådana av stundom slående art. För det första är mordet en nödvändig ingrediens i båda. Skillnaden är bara den, att i detektivromanen ske morden droppvis, kapitel för kapitel, under det att de i dramat oftast koncentreras till femte aktens sista scener. Den andra likheten är den, att motivet till gräsligheterna i regel först klarlägges på slutet, i dramat då hjälten dör eller är död, i detektivberättelsen då faran är över och detektiven håller den exposé, som både i dramat och romanen är nästan det svåraste att för författaren klara på ett tillfredsställande vis. Den tredje likheten, som dock inte är generell, är den att både det klassiska dramat och detektivromanen gärna söka följa Aristoteles lag om handlingens, rummets och tidens enhet. Båda vinna i effekt, om aktionen utspelas på en viss plats inom loppet av tjugofyra timmar. Tänk själv efter, så skall ni se, om det inte är sant!

Man frågar kanske: varför skall det just vara mord i en detektivroman? Med litet eftertanke inser man det snart. Man har försökt att introducera andra motiv, fransmännen ha spelat ut sitt favorittema l’adultère, andra ha experimenterat med inbrott, börssvindel o. s. v. I längden räcker det inte för att hålla spänningen vid liv. Varför? Av en mycket enkel grund. Inte alla av oss bli cocus (i varje fall inte i Norden, och i varje fall inte så att vi veta av det), inte alla av oss bli offer för finansiella skumraskoperationer, men vi äro alla dödliga. Vi känna alla obehag vid tanken på att en herre med svart mask för ansiktet och en vass kniv i handen kan stiga in i vårt sovrum… Death is the most important thing in life, har någon sagt, jag tror det är Chesterton.

Detta om detektivberättelsens estetik. Vad skall man säga om dess etik? Kan man inte frukta, att den stimulerar obefästade sinnen till det allvarsammaste av brott? Som svar på denna fråga vill jag inte peka på de ytterst aktningsvärda personer särskilt i anglosaxiska länder som offentligt förklarat, att ”detektivromaner äro den gode medborgarens ideella form för avspänning”. Inte heller skall jag insistera på att det bland dessa personer finns både biskopar och ärkebiskopar — nej, jag skall tillåta mig att ännu en gång citera, vad en nykter schweizare säger i saken. Det är den ovan anförde Claude Varenne, själv polisman till yrket. I hans bok, A l’Ombre de Sherlock Holmes, står det följande:

”Locard (den världsberömde föreståndaren för Lyons exemplariska polislaboratorium), medger, att det var en skriftställare (han tänker närmast på Conan Doyle), som visade vägen för de ’riktiga’ detektiverna. Att taga avtryck av fotspår, att undersöka tobaksaska, att analysera fläckar, allt detta lärde de sig av Sherlock Holmes. Ingen hade tänkt på sådana saker före honom. Det skulle däremot vara dristigt att påstå, att Conan Doyle och hans efterföljare också lärt mördarna deras yrke, och detta av en mycket giltig grund: vill man efterapa böckernas sinnrikt uttänkta brott, måste man kunna förutse så många möjligheter, förena så många gynnsamma förutsättningar, förfoga över sådana resurser, att dessa chansers samtidiga sammanträffande knappast låter sig tänkas.”

Detektivberättelsen, den riktiga, det upprepa vi ännu en gång, är ett matematikproblem, ett schackproblem, en gåta som skall lösas. Man blir lika litet mördare av att läsa Poe och Conan Doyle som man blir självmördare av att läsa Die Leiden des jungen Werthers. Men man blir kanske litet mindre vemodig.