Den första svenska deckarvågen började på 1910-talet med boken ”Stilettkäppen” av militären Samuel August Duse.
Han skrev ett stort antal noveller och romaner om mästerdetektiven Leo Carring som han kallar ”Sveriges Sherlock Holmes” i sina texter.
I den här eboken får du veta lite om hur det kom sig att artilleristen Duse gav sig in på författandet.

Den första svenska deckarvågen började på 1910-talet med boken ”Stilettkäppen” av militären Samuel August Duse.
Han skrev ett stort antal noveller och romaner om mästerdetektiven Leo Carring som han kallar ”Sveriges Sherlock Holmes” i sina texter.

I den här eboken får du veta lite om hur det kom sig att artilleristen Duse gav sig in på författandet.
Den sydpolsfärd han skriver om var en misslyckad svensk expedition som han deltog i och som innebar att han och hans kamrater var strandade utan vinterkläder i nio månader. Han skildrade äventyret i boken ”Bland pingviner och sälar. Minnen från svenska sydpolarexpeditionen 1901-1903”.

Den här texten publicerades ursprungligen i boken ”Innan vi började. Festskrift utgiven av Sveriges författareförening 1921” år 1921 med titeln ”Hur jag blev författare”.

Författaren Samuel August Duse var född 1873 och avled 1933.

Hur jag blev författare

Så särdeles mycket är det inte jag har att berätta från tiden innan jag började mitt författarskap, åtminstone inte ifall det som berättas skall ge förklaring till att jag som aktiv officer — således inriktad på en helt annan verksamhet — kommit därhän att jag numera betecknas som ”Sveriges Conan Doyle”.
Vad mitt val av levnadsbana beträffar, ville jag till en början bli konstnär, vilket emellertid stötte på energiskt motstånd hos mina närmaste. Målningen och även skulpturen lekte mig mycket i hågen och äro ännu mina käraste bisysselsättningar. I skolan voro mina vördade lärare beträffande min enkla persons framtid delade i två läger. Det ena ville av mig göra en jurist, emedan jag föreföll att för min ålder vara märkvärdigt skarp i logiken och inte saknade förmåga att ”svänga mig”, det andra ansåg att jag borde bli ingenjör. Och när jag strax före studenten kungjorde att jag ämnade välja officersbanan, förenade sig båda lägren i energiska omvändelseförsök, som slutade med uppriktiga beklaganden.
Redan mycket tidigt var jag road av problemlösning. Det gällde inte bara de matematiska problemen i skolan, utan jag sökte i Allers och andra tidningar alltid rätt på sidan med rebusar, charader och andra gåtor, och jag kunde sitta timme efter timme grubblande på deras lösning. Det är ju rätt naturligt att för en pojke med den läggningen detektivromanen skall ha en betydlig tjusningskraft, så snart den har ett problem att bjuda på. Men jag måste bekänna, att jag sällan fann något verkligt problem i dem, d. v. s. sådant vars lösning gjordes med logisk slutledning och kom som en överraskning för läsaren. I nio fall av tio — detektivlitteraturen var inte så riklig på den tiden — kunde jag efter andra eller tredje kapitlet utpeka brottslingen, och sedan var nöjet med boken slut. Mina kära systrar erinrade mig häromdagen, att jag då kunde med förtrytelse slänga romanen ifrån mig och utbrista: — Den här skulle jag ha skrivit mycket bättre själv. Vilket ju kunde förefalla alltför självsäkert för en 15—16 års pojke.
Men hände det någon gång, att författaren gäckade min slutledningsförmåga och höll mig i spänning ända till gåtans lösning kom som en dramatisk sluteffekt. Då läste jag boken för andra gången och nu mera kritiskt med problemets facit i minnet och noga följande författarens metoder att föra läsaren med förbundna ögon genom intrigens irrgångar.
Tanken att själv försöka mig på detektivgenren kom så småningom men lände inte till något resultat förrän vid sekelskiftet, då jag med hoppfullt sinne presenterade mitt första manuskript för en av våra större förläggare. Jag ville visa, att en svensk kunde åstadkomma något, som skulle hålla sig i konkurrensen med utlänningarna. Men mitt hopp kom den gången helt och hållet på skam. Med långa jeremiader över sina oerhörda förluster på författare i allmänhet och nybörjare i synnerhet bjöd mig den storsinnade förläggaren för romanen som honorar i ett för allt ungefär lika mycket som jag nu brukar få per ark. Jag behövde pengar då, och frestelsen var stor, men jag stod emot, tog tillbaka manuskriptet och låste in det i min skrivbordslåda. Där fick det ligga bortglömt i nära tio år, men har sedan kommit till heders och av recensenter betecknats som en av mina bästa detektivromaner.
Mina första litterära försök voro emellertid inte inom detektivgenren utan inom — dramatiken. Frånsett några smärre skisser och noveller jag under signatur fick publicerade i dagspressen roade jag mig med dramatiska utkast. Men om dessa försök visste ingen, och de hade intill året, då jag på obestämd tid lämnade Sverige inte kommit längre än till skrivbordslådan, där de fingo ligga till sig i väntan på att författaren skulle mogna.
Och mognaden kom med de händelsedigra åren 1901—1904 under den farofyllda sydpolsfärden. Äventyrslystnaden och längtan efter att försöka mina krafter inom ett nytt verksamhetsfält drevo mig ut. Och den vågsamma färden bland sydhavets isberg och över Antarktis mäktiga glaciärtäcken gav mig visserligen mitt lystmäte på äventyr, men den hade också långa perioder av enformig sysslolöshet, som nådde kulmen under den ohyggliga övervintring vi tvingades till i Hoppets vik. Vi voro ju bara tre män, sammankedjade vid varandra, som endast skeppsbrutna kunna bli det, och instängda i vår lilla kalla och sotiga stenhydda. Vart man vände sig hade man polarvinterns mörka, stirrande tomhet med svält och köld och umbäranden av alla slag.
Förfärligast av allt var den fullkomliga bristen på intellektuellt arbete, men tankarna voro fria, och det var inte alltid man fördjupade sig i grubbel på framtiden och vad slutet skulle bli på äventyret. Att drömma och låta fantasien spela var en lyx man kunde bestå sig. Och när tankarna, som så ofta var fallet, kretsade kring hemmet och gångna tider, och jag kände en obetvinglig, lidelsefull längtan till värme, glädje och frihet, då mindes jag också med vemod mina inlåsta manuskript. Om jag under denna polarvinters långa isolering ändå haft papper och penna! Hur mycket skulle då inte ha blivit skrivet vid det svaga skenet från den lilla sotande och flämtande tranlampan.
Sydpolsfärden blev emellertid den egentliga impulsen till mitt författarskap. Efter hemkomsten började jag på allvar. Den framgång min polarfärdsskildring fick gav mig mod att fortsätta, och så har det kommit sig, att mina dramer fått skåda rampens ljus, och mina detektivromaner blivit — som jag inbillar mig — ganska omtyckta.

Du kan ladda ner den här texten som epub eller pdf på sajten www.e-boksbiblioteket.se

Kontakt: Vår deckar-redaktör