Det händer ju då och då, att förbrytare i verkligheten kunna göra häpnadsväckande dumheter, som ge till resultat, att de med lätthet komma fast. Men att inom detektivlitteraturen en brottsling skildras som en fullkomlig idiot, hör dess bättre till sällsyntheterna. Författaren av en detektivnovell vill ju gärna göra inte bara sin detektiv utan också förbrytaren till ett geni. En kamp mellan dessa båda, i det närmaste jämnspelta intelligenser gör skildringen än mera spännande.Är åter en förbrytare skildrad som en dumbom, som ger detektiven en enkel gåta att lösa, minskas läsarens intresse oerhört.I ett engelskt magasin läste jag härom dagen en detektivnovell som sannerligen inte hade det minsta problem att lösa. Mördarens idiotiska tillvägagångssätt klarlade från början hela mordet för kriminalpolisen. Författarens namn vill jag av barmhärtighet inte nämna. Handlingen är följande:En onkel säger till sin brorson, en lätting och svirare, att han inte kommer att få ärva ett öre, och att det underhåll han hittills haft skall bli indraget. Den unge mannen beslutar att mörda onkeln. Det hela skulle få utseende av en olyckshändelse. Onkeln skulle i mörkret gå miste vid stranden och drunkna. Författaren låter mördaren i lugn och ro planlägga brottet i varje detalj.Först skall han dränka onkeln…
