Det händer ju då och då, att förbrytare i verkligheten kunna göra häpnadsväckande dumheter, som ge till resultat, att de med lätthet komma fast. Men att inom detektivlitteraturen en brottsling skildras som en fullkomlig idiot, hör dess bättre till sällsyntheterna. Författaren av en detektivnovell vill ju gärna göra inte bara sin detektiv utan också förbrytaren till ett geni. En kamp mellan dessa båda, i det närmaste jämnspelta intelligenser gör skildringen än mera spännande.Är åter en förbrytare skildrad som en dumbom, som ger detektiven en enkel gåta att lösa, minskas läsarens intresse oerhört.I ett engelskt magasin läste jag härom dagen en detektivnovell som sannerligen inte hade det minsta problem att lösa. Mördarens idiotiska tillvägagångssätt klarlade från början hela mordet för kriminalpolisen. Författarens namn vill jag av barmhärtighet inte nämna. Handlingen är följande:En onkel säger till sin brorson, en lätting och svirare, att han inte kommer att få ärva ett öre, och att det underhåll han hittills haft skall bli indraget. Den unge mannen beslutar att mörda onkeln. Det hela skulle få utseende av en olyckshändelse. Onkeln skulle i mörkret gå miste vid stranden och drunkna. Författaren låter mördaren i lugn och ro planlägga brottet i varje detalj.Först skall han dränka onkeln…

I några fall prestera förbrytare en häpnadsväckande fräckhet. En viss galghumor skymtar också fram emellanåt. Och detta visar att vederbörande är kallblodig och har sinnesnärvaro. Några exempel:  En tjuv, som gjort ett inbrott i en affär i en tysk stad och lyckats stjäla åtskilligt, upprepade dagen därpå besöket under butikstid, då endast ett biträde var närvarande, och utgav sig för att vara kriminalpolis. Han visade en förfalskad polisbricka och lämnades tillträde även till chefens kontor, där kassaskåpen stodo. Hans avsikt var emellertid endast att närmare undersöka dessa kassaskåp och förbereda ett nytt och grundligare inbrott. En vecka senare utfördes detta, och resultatet blev för tjuven glänsande. En förbrytare, som gjort inbrott i en ekiperingsaffär, lyckades endast komma över 70 kronor. När han skulle gå, överraskades han av att butiksägaren, som varit borta endast en kort stund, återkom. Utan att visa sig det minsta generad, förebrådde tjuven den bestulne att denne lämnat dörren olåst vilket naturligtvis var osanning. Därpå köpte han för de stulna pengarna strumpor och litet av varje, som han behövde. Allt för sent upptäckte affärsmannen, att han låtit lura sig. En  gång blev en hel familj, man, hustru och två barn, mitt i natten, medan de sovo, bestulna…

Någon gång har det hänt, att dödsstraffet skildrats i den skönlitterära detektivlitteraturen. Författarna ha därvid i regel mest behandlat skräckstämningen hos offren, de ohyggliga timmarna före exekutionen, någon gång med en glimt av hopp, och slutligen de olika sätt, på vilka delinkventerna gått döden till mötes. En mästare i att tolka och skräcken inför den till synes oundvikliga döden och dess föregångare i många fall, tortyren, är Edgar Allan Poe. Hur gripande har han inte i sin novell Avgrunden och pendeln skildrat den förlamande skräcken hos den dödsdömde, som ser pendelns skarpslipade egg med varje svängning närma sig hans fjättrade kropp och icke har någon möjlighet att komma undan. I vår upplysta tid borde ju den gamla inkvisitionens tortyr vara helt och hållet bannlyst. Men hur är det t. ex. med negerlynchningarna i U. S. A? Den, som har skildrat mina små äventyr har i sin roman Fallet Dagmar fullt riktigt återgivit ohyggligheterna vid en sådan lynchning, den fruktansvärda tortyren, som under mängdens jubel föregår slutakten i dramat, den sargade, otta blinde delinkventen, förbränning på bål. Och hur är det icke fortfarande t. ex. i Sovjetunionens förlovade land? Frågan om dödsstraffets lämplighet har ju — med olika resultat — dryftats av de rättslärde i…

En dag kom en elegant herre till en stor engelsk guldsmedsaffär i London och presenterade sig som officer. Han bodde i ett av Westends finaste kvarter och verkade i alla avseenden förtroendeingivande. Han ville köpa några smycken till sin hustru, som för tillfället var sjuk och inte själv kunde komma dit och välja. Det vore nödvändigt att juveleraren sände hem en kollektion till påseende. Juveleraren, som var godtrogen, skickade på den överenskomna tiden ett biträde till den uppgivna adressen. Officeren öppnade själv och bad biträdet stiga in och slå sig ned. Han skulle hämta sin hustru. Biträdet, en ung man, anade lika litet något svek som hans principal. Han slog sig lugnt ned, tog fram de olika smyckena och ordnade dem på ett bord. Plötsligen greps han bakifrån, och en stor tygbit, doppad i kloroform, pressades för hans näsa och mun, så att han, trots kraftigt motstånd, förlorade medvetandet. Det sista han uppfattade var att den, som kloroformerade honom, och som lagt sin ena hand över hans ögon, var en kvinna. Han kände också hur han bands fast vid stolen. Det måste alltså vara minst två personer, som utförde det fräcka överfallet. När han återkom till medvetande, låg han på…

En dag i augusti 1908 påträffades liket av en välklädd man, liggande i en glänta i skogen en mil söder om Forst i Niederlausitz. Den döde, som tycktes vara under 30 år, låg på ryggen. Att döma av hans klädsel hade icke någon strid ägt rum, och spår av något yttre våld kunde man till en början icke upptäcka. Läkarbesiktning och följande obduktion visade emellertid, att mannen blivit skjuten bakifrån. Kulan hade trängt in i nedersta delen av nacken. Av papper hos den döde visade det sig, att han hette Franke, och att han varit anställd vid ett försäkringsbolag i Berlin. Av verkställda efterforskningar framgick att Franke två dagar, innan han återfanns som död, tillsammans med en vän hade lämnat Berlin för att på annat håll söka sig en anställning. Man visste också, att han haft med sig femhundra mark i kontanter. Hos liket fanns dock endast tre mark. Allt tydde således på att här förelåg ett rånmord. Vederbörande myndigheter koncentrerade sig i första hand på att finna den »vän», i vars sällskap Franke rest från Berlin. En undersökning i hans ungkarlshem gav till resultat, att han vänt sig till många personer för att få en annan plats. Bland de…

Man kan nog inte jämföra detektivförfattarnes romaner med den kriminella verkligheten utan att med en suck konstatera att, hur uppfinningsrik en författare än är, hur han än låter sin fantasi spela finns det dock i verkliga livet fall, som vida överträffa vad dikten förmår. Detta dock icke beträffande det spännande händelseförloppet, den stora gåtan och den överraskande lösningen — där har författaren övertaget — utan i vad som rör själva förbrytelsen, dess motiv och det hjärtlösa och ohyggliga i dess utförande. Och detta i all synnerhet när det gäller mord. Mycket märkligt är att kvinnan som mörderska ofta är grymmare, mera kallblodig och beräknande än mannen. Man behöver bara tänka på gamla tiders giftmord som i de flesta fall utfördes av kvinnor. Markisinna de Brinvilliers, som föddes 1630, mördade med gift bland andra sin fader och sina fyra syskon endast för att komma åt hela förmögenheten. Hon tvingades genom en ohygglig tortyr att bekänna och avrättades efteråt. Ett annat fall av mord för vinnings skull, och där mördaren också var en kvinna har antecknats av Wulffen och finnes för övrigt beskrivet även av andra. Till den lilla staden Laporte, som ligger nära tio mil från Chicago kom en dag i…

Vid mångfaldiga tillfällen, även i vårt land har det hänt, att en tjuv eller förskingrare för att dölja sitt brott arrangerat det hela så att polisen måste tro, att ett inbrott ägt rum, och att alltså en annan är tjuven. En förskringrande kassör i Norrland gick därvid så långt, att han surrrade fast sig själv med ett starkt rep, för att det skulle se ut som om han blivit överfallen och bunden. Detta knep misslyckades emellertid totalt. Weingart berättar i sitt ypperliga verk »Kriminaltaktik» om en posttjänsteman i Liebstadt i Erzgebirge, vilken vid ett inbrott blev bestulen på hela sin kassa. Vid undersökning av posthuset visade det sig, att ett fönster till den ifrågavarande lokalen blivit med våld öppnat utifrån. Det syntes tydliga märken av en järnmejsel, som stuckits in mellan fönsterram och karm och bänt upp fönstret. Men — utanför på marken fanns icke något spår av inbrottstjuven. Icke ens märken av en stege kunde man upptäcka i rabatten nedanför fönstret. Från våningen ovanför kunde heller icke inbrottstjuven ha kommit åt att öppna fönstret, och inget användbart stuprör fanns i närheten. Märkena av mejseln på fönstrets utsida måste alltså som indicier mot en inbrottstjuv förkastas. De hade åstadkommits av…

Varje fall av brott i verkligheten ger säkerligen bättre bevis på att en förbrytares slughet och dumhet kunna trivas sida vid sida, än en romanförfattare kan skildra. Här nedan skall jag relatera ett fall, där dumheten tog överhand. År 1904 i slutet av maj försvann helt plötsligt en grosshandlare vid namn Bernhard Hendschel, som hade sin affär i München. Han hade ofta visat sig i artistkretsar och hade blivit bekant med en cirkusdirektör David Niederhofer, som ägde Cirkus bavaria. Cirkusdirektören hade bland andra attraktioner ett nummer av ”looping the loop”, där en cyklist utförde det livsfarliga konststycket. Herr Hendschel fick helt plötsligt en obetvinglig lust att köpa den stora apparat, som användes vid detta konststycke. Till en början sade direktör Niederhofer ett bestämt nej. Detta nummer var cirkusens förnämsta och hans största dragningskraft. Utan det skulle det stora tältet inte bli fyllt ens på lördag och söndag. Hendschel gav sig dock icke. Niederhofer kunde ju skaffa en annan apparat till detta nummer. Hur han envisades i sin övertalning, gick slutligen cirkusdirektören med på affären, och de kommo överens att träffas i cirkusen den 25 maj. En kaféägarinna, som var bekant med dem båda, hade anmodats att vara vittne till uppgörelsen….

I den bayerska köpingen W. förövades den 6 oktober 1891 mellan kl.10 och 12 på natten tvenne rånmord på en bagare B. och hans fullvuxna dotter. De dödades under sömnen, och mördarens byte blev 300 mark och två räntekuponger i en sydtysk bank. Misstankarna riktades genast mot en bagarlärling Georg W., som varit i B:s tjänst sedan augusti månad och vid niotiden samma morgon utan orsak lämnat sitt arbete och givit sig av. Utrymmet medger icke att här ingå på alla de indicier, som pekade på W. som gärningsmannen, man ansåg sig emellertid ha full bevisning. Man kunde följa mördarens spår till en närbelägen stad, där han skaffat sig falska legitimationspapper, men sedan var han som bortblåst. Han var 19 år och flera gånger straffad, bland annat för stölder på olika håll. Sex dagar efter mordet gjorde en nittonårig yngling i Bremen ett självmordsförsök genom att med en revolver skjuta tre kulor i vänstra sidan av bröstet. Såren voro relativt ofarliga och sedan en kula tagits bort, repade han sig så småningom. Han sade sig vara son till okända zigenare och påstod att han vandrat till fots från Frankfurt till Bremen. När hans tillstånd blivit bättre överflyttades han till ett…