Det händer ju då och då, att förbrytare i verkligheten kunna göra häpnadsväckande dumheter, som ge till resultat, att de med lätthet komma fast. Men att inom detektivlitteraturen en brottsling skildras som en fullkomlig idiot, hör dess bättre till sällsyntheterna. Författaren av en detektivnovell vill ju gärna göra inte bara sin detektiv utan också förbrytaren till ett geni. En kamp mellan dessa båda, i det närmaste jämnspelta intelligenser gör skildringen än mera spännande.Är åter en förbrytare skildrad som en dumbom, som ger detektiven en enkel gåta att lösa, minskas läsarens intresse oerhört.I ett engelskt magasin läste jag härom dagen en detektivnovell som sannerligen inte hade det minsta problem att lösa. Mördarens idiotiska tillvägagångssätt klarlade från början hela mordet för kriminalpolisen. Författarens namn vill jag av barmhärtighet inte nämna. Handlingen är följande:En onkel säger till sin brorson, en lätting och svirare, att han inte kommer att få ärva ett öre, och att det underhåll han hittills haft skall bli indraget. Den unge mannen beslutar att mörda onkeln. Det hela skulle få utseende av en olyckshändelse. Onkeln skulle i mörkret gå miste vid stranden och drunkna. Författaren låter mördaren i lugn och ro planlägga brottet i varje detalj.Först skall han dränka onkeln…

I den här texten får du en rad intressanta fakta och anekdoter från polisens verksamhet år 1928 i storstaden Berlin. Du får bland annat läsa om ett av de mest intressanta kriminalfallen någonsin i Tyskland där en liga försökte överlista detektiverna. Den här texten publicerades ursprungligen år 1928 i tidningen ”Dagen Nyheter” med titeln ”Öppna i lagens namn. En skildring från Paris och Berlins polisvärld. Moderna skyddsanordningar och listiga signalsystem”. Författare till texten är Johan Gustaf Richert (1857–1934). Det ståtliga Polizeipräsidium vid Alexanderplatz i Berlin inrymmer samtliga till polisverket hörande avdelningar. Den detektiva avdelningen, som benämnes kriminalpolizei, är i sin ordning fördelad på ett stort antal underavdelningar och specialkommissioner, alla ordnade med den planmässighet och grundlighet som äro den tyska organisationens kännemärken. Av särskilt intresse är identifieringsavdelningen med sitt fingeravtrycksarkiv och sina signalementssystem i övrigt. För varje straffad förbrytare utarbetas en minutiös beskrivning av hans levnadsförhållanden, hans fysiska och psykiska egenskaper, hans sysselsättning, bekantskapskrets, manliga och kvinnliga vänner och fiender etc., över huvud taget alla omständigheter som vid ett eventuellt återfall kunna underlätta hans upptäckande. Viktigast av allt är, när det gäller en inbrottstjuv, en detaljerad ”patentbeskrivning” av de redskap och metoder varmed han brukar operera. En avdelning av rent…

I den här texten får du en rad intressanta fakta och anekdoter från polisens verksamhet år 1928 i storstaden Paris. Du får bland annat läsa om galärslaven som grundade polisen i Frankrike och hur polisen i landet var en av de bästa i världen när den här texten skrevs. Den här texten publicerades ursprungligen år 1928 i tidningen ”Dagen Nyheter” med titeln ”Öppna i lagens namn. En skildring från Paris och Berlins polisvärld. Moderna skyddsanordningar och listiga signalsystem”. Författare till texten är Johan Gustaf Richert (1857–1934). År 1808 fick Paris’ polischef mottaga en visit av f. d. galärslaven Vidocq, som framställde det originella förslaget att han skulle anställas som chef för en spionericentral, vars syfte skulle bli att bringa förbrytare i rättvisans klor. Förslaget bifölls i så måtto att Vidocq dömdes till åtta års fängelse i kedjor, under vilken tid han skulle få avlägga prov på sina talanger. Försöket slog så väl ut att Vidocq tilläts rymma för att kunna utsträcka sina operationer inom ett vidsträcktare område. År 1817 fick han i uppdrag att bilda en Brigade de Sûreté, sammansatt uteslutande av durkdrivna spetsbovar. Resultatet var lysande, men elaka rykten visste förtälja att dessa ”mouchards” fortfarande fuskade i sitt gamla hantverk,…

Så här gick det till på 1890-talet. Det har sig, som bekant, icke så lätt att med säkerhet igenkänna de inbitna stortjufvar eller andra brottslingar, som slå sig på att yrkesmässigt drifva sitt ofog och som naturligtvis betjena sig af alla möjliga knep för att göra sig oigenkänneliga och missleda rättvisans väktare. Har en sådan herre en eller flere gånger varit fast, blifvit dömd och uttjenat sitt straff, så vet han mycket väl, att när han nästa gång råkar bli gripen och öfverbevisad om något nytt dåd, kommer straffet att skärpas icke så obetydligt, därest domstolen har sig bekant att han straffats förr, samt gör sig därför ingen möda ospard att under nytt namn få gå och gälla för en helt annan person än den han är och sålunda dömas såsom vore han endast för första gången öfverbevisad om brott. Visserligen har man med fotografiens tillhjälp redan länge sökt hålla noggrann reda på de yrkesmässiga brottslingarne, och stora förbrytarealbum finnas öfverallt i världen uti polisens förvar; men detta hjälpmedel har visat sig otillräckligt, ty konsten att förändra utseendet är icke så synnerligen stor, och därtill kommer, att förbrytarfotografiernas antal tyvärr inom en ganska kort tidrymd blifvit så stort, att det…

I några fall prestera förbrytare en häpnadsväckande fräckhet. En viss galghumor skymtar också fram emellanåt. Och detta visar att vederbörande är kallblodig och har sinnesnärvaro. Några exempel:  En tjuv, som gjort ett inbrott i en affär i en tysk stad och lyckats stjäla åtskilligt, upprepade dagen därpå besöket under butikstid, då endast ett biträde var närvarande, och utgav sig för att vara kriminalpolis. Han visade en förfalskad polisbricka och lämnades tillträde även till chefens kontor, där kassaskåpen stodo. Hans avsikt var emellertid endast att närmare undersöka dessa kassaskåp och förbereda ett nytt och grundligare inbrott. En vecka senare utfördes detta, och resultatet blev för tjuven glänsande. En förbrytare, som gjort inbrott i en ekiperingsaffär, lyckades endast komma över 70 kronor. När han skulle gå, överraskades han av att butiksägaren, som varit borta endast en kort stund, återkom. Utan att visa sig det minsta generad, förebrådde tjuven den bestulne att denne lämnat dörren olåst vilket naturligtvis var osanning. Därpå köpte han för de stulna pengarna strumpor och litet av varje, som han behövde. Allt för sent upptäckte affärsmannen, att han låtit lura sig. En  gång blev en hel familj, man, hustru och två barn, mitt i natten, medan de sovo, bestulna…

Någon gång har det hänt, att dödsstraffet skildrats i den skönlitterära detektivlitteraturen. Författarna ha därvid i regel mest behandlat skräckstämningen hos offren, de ohyggliga timmarna före exekutionen, någon gång med en glimt av hopp, och slutligen de olika sätt, på vilka delinkventerna gått döden till mötes. En mästare i att tolka och skräcken inför den till synes oundvikliga döden och dess föregångare i många fall, tortyren, är Edgar Allan Poe. Hur gripande har han inte i sin novell Avgrunden och pendeln skildrat den förlamande skräcken hos den dödsdömde, som ser pendelns skarpslipade egg med varje svängning närma sig hans fjättrade kropp och icke har någon möjlighet att komma undan. I vår upplysta tid borde ju den gamla inkvisitionens tortyr vara helt och hållet bannlyst. Men hur är det t. ex. med negerlynchningarna i U. S. A? Den, som har skildrat mina små äventyr har i sin roman Fallet Dagmar fullt riktigt återgivit ohyggligheterna vid en sådan lynchning, den fruktansvärda tortyren, som under mängdens jubel föregår slutakten i dramat, den sargade, otta blinde delinkventen, förbränning på bål. Och hur är det icke fortfarande t. ex. i Sovjetunionens förlovade land? Frågan om dödsstraffets lämplighet har ju — med olika resultat — dryftats av de rättslärde i…

En dag kom en elegant herre till en stor engelsk guldsmedsaffär i London och presenterade sig som officer. Han bodde i ett av Westends finaste kvarter och verkade i alla avseenden förtroendeingivande. Han ville köpa några smycken till sin hustru, som för tillfället var sjuk och inte själv kunde komma dit och välja. Det vore nödvändigt att juveleraren sände hem en kollektion till påseende. Juveleraren, som var godtrogen, skickade på den överenskomna tiden ett biträde till den uppgivna adressen. Officeren öppnade själv och bad biträdet stiga in och slå sig ned. Han skulle hämta sin hustru. Biträdet, en ung man, anade lika litet något svek som hans principal. Han slog sig lugnt ned, tog fram de olika smyckena och ordnade dem på ett bord. Plötsligen greps han bakifrån, och en stor tygbit, doppad i kloroform, pressades för hans näsa och mun, så att han, trots kraftigt motstånd, förlorade medvetandet. Det sista han uppfattade var att den, som kloroformerade honom, och som lagt sin ena hand över hans ögon, var en kvinna. Han kände också hur han bands fast vid stolen. Det måste alltså vara minst två personer, som utförde det fräcka överfallet. När han återkom till medvetande, låg han på…

En dag i augusti 1908 påträffades liket av en välklädd man, liggande i en glänta i skogen en mil söder om Forst i Niederlausitz. Den döde, som tycktes vara under 30 år, låg på ryggen. Att döma av hans klädsel hade icke någon strid ägt rum, och spår av något yttre våld kunde man till en början icke upptäcka. Läkarbesiktning och följande obduktion visade emellertid, att mannen blivit skjuten bakifrån. Kulan hade trängt in i nedersta delen av nacken. Av papper hos den döde visade det sig, att han hette Franke, och att han varit anställd vid ett försäkringsbolag i Berlin. Av verkställda efterforskningar framgick att Franke två dagar, innan han återfanns som död, tillsammans med en vän hade lämnat Berlin för att på annat håll söka sig en anställning. Man visste också, att han haft med sig femhundra mark i kontanter. Hos liket fanns dock endast tre mark. Allt tydde således på att här förelåg ett rånmord. Vederbörande myndigheter koncentrerade sig i första hand på att finna den »vän», i vars sällskap Franke rest från Berlin. En undersökning i hans ungkarlshem gav till resultat, att han vänt sig till många personer för att få en annan plats. Bland de…

Man kan nog inte jämföra detektivförfattarnes romaner med den kriminella verkligheten utan att med en suck konstatera att, hur uppfinningsrik en författare än är, hur han än låter sin fantasi spela finns det dock i verkliga livet fall, som vida överträffa vad dikten förmår. Detta dock icke beträffande det spännande händelseförloppet, den stora gåtan och den överraskande lösningen — där har författaren övertaget — utan i vad som rör själva förbrytelsen, dess motiv och det hjärtlösa och ohyggliga i dess utförande. Och detta i all synnerhet när det gäller mord. Mycket märkligt är att kvinnan som mörderska ofta är grymmare, mera kallblodig och beräknande än mannen. Man behöver bara tänka på gamla tiders giftmord som i de flesta fall utfördes av kvinnor. Markisinna de Brinvilliers, som föddes 1630, mördade med gift bland andra sin fader och sina fyra syskon endast för att komma åt hela förmögenheten. Hon tvingades genom en ohygglig tortyr att bekänna och avrättades efteråt. Ett annat fall av mord för vinnings skull, och där mördaren också var en kvinna har antecknats av Wulffen och finnes för övrigt beskrivet även av andra. Till den lilla staden Laporte, som ligger nära tio mil från Chicago kom en dag i…

Vid mångfaldiga tillfällen, även i vårt land har det hänt, att en tjuv eller förskingrare för att dölja sitt brott arrangerat det hela så att polisen måste tro, att ett inbrott ägt rum, och att alltså en annan är tjuven. En förskringrande kassör i Norrland gick därvid så långt, att han surrrade fast sig själv med ett starkt rep, för att det skulle se ut som om han blivit överfallen och bunden. Detta knep misslyckades emellertid totalt. Weingart berättar i sitt ypperliga verk »Kriminaltaktik» om en posttjänsteman i Liebstadt i Erzgebirge, vilken vid ett inbrott blev bestulen på hela sin kassa. Vid undersökning av posthuset visade det sig, att ett fönster till den ifrågavarande lokalen blivit med våld öppnat utifrån. Det syntes tydliga märken av en järnmejsel, som stuckits in mellan fönsterram och karm och bänt upp fönstret. Men — utanför på marken fanns icke något spår av inbrottstjuven. Icke ens märken av en stege kunde man upptäcka i rabatten nedanför fönstret. Från våningen ovanför kunde heller icke inbrottstjuven ha kommit åt att öppna fönstret, och inget användbart stuprör fanns i närheten. Märkena av mejseln på fönstrets utsida måste alltså som indicier mot en inbrottstjuv förkastas. De hade åstadkommits av…

Författaren Arthur Conan Doyle är mest känd för sina berättelser om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Men i början av andra världskriget vållade han stor sensation genom att förutspå hur effektivt ett helt nytt vapen skulle vara: ubåten. I den här texten får du läsa en sammanfattning av den novell författaren skrev under sommaren 1914 – en månad före krigsutbrottet. Det visade sig snart att hans oro för effektiva ubåtar var berättigad. Den här texten publicerades ursprungligen i februari år 1915 i tidningen ”Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning” med titeln ”Kapten Sirius — Englands besegrare. Conan Doyles profeterade undervattenskrig”. Texten publicerades anonymt. Författaren Arthur Conan Doyle, (1859–1930), blev världsberömd i början av 1890-talet med sina böcker och noveller om detektiven Sherlock Holmes.   Conan Doyles profeterade undervattenskrig Mindre än en månad före krigsutbrottet, i juli förra året, lästes i ”The Strand” en berättelse av Conan Doyle, som genom sitt sensationella ämne väckte ett betydligt uppseende och i vida kretsar framkallade diskussion. Berättelsen — ”Danger” — skildrade ett uthungringskrig mot England, som fördes av en liten Nordsjöstat, Noreland, närmast tänkte man på Belgien, och som på få veckor bragte det stolta Albion på knä. Berättelsen vann sin aktualitet genom amiral Percy Scotts föregående märkliga…

Varje fall av brott i verkligheten ger säkerligen bättre bevis på att en förbrytares slughet och dumhet kunna trivas sida vid sida, än en romanförfattare kan skildra. Här nedan skall jag relatera ett fall, där dumheten tog överhand. År 1904 i slutet av maj försvann helt plötsligt en grosshandlare vid namn Bernhard Hendschel, som hade sin affär i München. Han hade ofta visat sig i artistkretsar och hade blivit bekant med en cirkusdirektör David Niederhofer, som ägde Cirkus bavaria. Cirkusdirektören hade bland andra attraktioner ett nummer av ”looping the loop”, där en cyklist utförde det livsfarliga konststycket. Herr Hendschel fick helt plötsligt en obetvinglig lust att köpa den stora apparat, som användes vid detta konststycke. Till en början sade direktör Niederhofer ett bestämt nej. Detta nummer var cirkusens förnämsta och hans största dragningskraft. Utan det skulle det stora tältet inte bli fyllt ens på lördag och söndag. Hendschel gav sig dock icke. Niederhofer kunde ju skaffa en annan apparat till detta nummer. Hur han envisades i sin övertalning, gick slutligen cirkusdirektören med på affären, och de kommo överens att träffas i cirkusen den 25 maj. En kaféägarinna, som var bekant med dem båda, hade anmodats att vara vittne till uppgörelsen….

I den bayerska köpingen W. förövades den 6 oktober 1891 mellan kl.10 och 12 på natten tvenne rånmord på en bagare B. och hans fullvuxna dotter. De dödades under sömnen, och mördarens byte blev 300 mark och två räntekuponger i en sydtysk bank. Misstankarna riktades genast mot en bagarlärling Georg W., som varit i B:s tjänst sedan augusti månad och vid niotiden samma morgon utan orsak lämnat sitt arbete och givit sig av. Utrymmet medger icke att här ingå på alla de indicier, som pekade på W. som gärningsmannen, man ansåg sig emellertid ha full bevisning. Man kunde följa mördarens spår till en närbelägen stad, där han skaffat sig falska legitimationspapper, men sedan var han som bortblåst. Han var 19 år och flera gånger straffad, bland annat för stölder på olika håll. Sex dagar efter mordet gjorde en nittonårig yngling i Bremen ett självmordsförsök genom att med en revolver skjuta tre kulor i vänstra sidan av bröstet. Såren voro relativt ofarliga och sedan en kula tagits bort, repade han sig så småningom. Han sade sig vara son till okända zigenare och påstod att han vandrat till fots från Frankfurt till Bremen. När hans tillstånd blivit bättre överflyttades han till ett…

Vid franska järnvägsstationen Etampes har härom dagen ett tåg till Paris af tre i en förstaklasskupé åkande spetsbofvar utplundrats på ett så romantiskt djärft sätt, att man nästan får visioner från »den vilda Västern», när man läser berättelsen om denna bedrift, som i Frankrike mottagits med stort erkännande af »fackmän» såväl som af vanliga kannstöpare. I synnerhet har den framgångsrika djärfhet beundrats, med hvilken de tre röfvarna med sitt byte lämnade det framrusande itåget och undkommo sina förföljare, som alltjämt söka förgäfves och ännu inte ha funnit något annat än de uppbrutna penninglådorna. Här var sannerligen en uppgift, som vra värdig en Sherlock Holmes. Här kunde blott en med den Conan Doyleska detektivkonstens knep och finter väl förtrogen privatspårhund ha det riktiga väderkornet. Det behöfde ju inte vara någon engelsman… Paristidningarnas slipade reporters vunno ju i fjor odödlig ära genom efterforskningen efter den spårlöst försvunne abbé Dele. Den på så hemlighetsfullt sätt på spåret efter den försvunne ledde undergöraren och fakiren Delvah upptäckte ju visserligen inte den försvunne själf, men åtminstone hans bicykel i ett dike. Och en konkurrenstidnings reporter ledde en förträfflig hyena, liksom ett tryffelsvin, omkring på promenad för att hon skulle med sitt skarpa väderkorn spåra upp…

Under mer än två decennier var S. A. Duse landets store deckarkung.  Varenda svensk kände till hans arrogante privatdetektiv Leo Carring som (nästan) aldrig misslyckades. Och det var genom landets lokaltidningar som berättelserna spreds.   Den första svenska deckarvågen skapades av den i dag rätt okände författaren Samuel August Duse, känd bland miljontals svenskar som ”S. A. Duse” eller ”Sam Sellén”. Han blev riksbekant år 1913 med boken ”Stilettkäppen”, ett actionfyllt äventyr som utspelade sig i Stockholm. I huvudrollen träffar vi privatdetektiven och advokaten Leo Carring. Det här blev startskottet för den första svenska deckarvågen och Duse inspirerade bland annat Frank Heller. Totalt så publicerade S. A. Duse 13 romaner om den framgångsrike Leo Carring. Men det var med sina många noveller han blev riktigt känd bland invånarna. Under lite mer än 20 år så skrev Duse minst 500 noveller och berättelser. Ingen vet exakt hur många eftersom det aldrig forskats om honom. Det spännande är att de här novellerna aldrig publicerades i bokform. De gick bara att läsa i landets lokaltidningar, bland annat Provinstidningen Dalsland, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Göteborgs Morgonpost, Helsingborgs Dagblad, Jämtlandsposten, Lysekilsposten, Norrköpings Tidningar, Umebladet, Upsala Nya tidning, Vimmerby Tidning och Östgötaposten. Författaren sålde inte bara…

Conan Doyle började sitt författareskap uteslutande för att förtjäna pengar, då han inte kunde leva på de inkomster hans läkarepraktik gav honom. Så påstår han i varje fall själv i sina memoarer, men man har nog rätt att betvivla, att det är så alldeles riktigt. Penningebehovet kan ha varit den yttre anledningen, men det är osannolikt, att en man, som begåvats med en så rik fantasi och berättarglädje, inte skulle haft en motsvarande lust att berätta. De första berättelserna publicerades i en numera försvunnen tidskrift: London Society 1882 och åren närmast därefter. Conan Doyle vredgades allvarligt, när redaktören senare gav ut dessa noveller i bokform med hans namn på titelbladet — inte så mycket för att förläggaren stoppade hela förtjänsten i egen ficka, utan fastmer därför att han skadade Conan Doyles författarenamn genom dessa mindre goda historier. Medan Conan Doyle var läkare i Southsea fortsatte han sitt författareskap och medverkade i åtskilliga tidningar och tidskrifter för att söka på sina små inkomster. Och de voro verkligen små. Första året förtjänade han 154 pund eller 2,770 kr. för att det följande året komma upp i 250 pund eller 4,500 kr. Och under de åtta år han var i Southsea kom han…

Detektivromanen har av allt att döma en lika vidsträckt som tacksam publik, och alltsedan den engelske författaren sir Arthur Conan Doyle skapade sin virtuos- och mästare-detektivtyp, Sherlock Holmes, som hastigt vann ett världsrykte, vilket, än i dag ingen mäktat rubba, ha många pennor på skilda platser varit i livlig rörelse för att åstadkomma liknande bedrifter. När så sommaren kommer med lektyrbehov av det lättare slaget, som lämpar sig för båtresor och hängmattor, då sända förläggarna ut i marknaden nya knippen av detektivromaner. Vi ha just nu på vårt bord några dylika alster av säsongens skörd. Hugo Gebers förlag har sänt ut den åttonde länken i den kedja som heter ”Min vän privatdetektivens äventyr”. Den heter ”Äventyret med djävulsfotroten”. Den innehåller fyra av Conan Doyles enligt uppgift senaste Sherlock Holmes-historier, och de utmärka sig alla för de speciella egenskaper, som skänkt Doyles detektivhistorier så stor popularitet: en ledig och medryckande stil, stegrad spänning från sida ett, logisk och följdriktig utveckling och överraskande, men ytterst sinnrikt förberedda vändningar mot slutet. Den kanske allra bästa av historierna är ”Den döende detektiven”, som dessutom visar, att vi kunna vänta oss ännu mycket mer av Sherlock Holmes. Bokens pris är 2 kronor. Bland de svenska…

Såsom allting annat är skrivmaskinen en sak på gott och ont, den kan användas i det godas liksom i det ondas tjänst. Särskilt de senare åren har den tagits i flitigt bruk av förbrytare av ena eller andra slaget. Det är litet för riskabelt t. ex. att skicka någon ett anonymt utpressningsbrev, skrivet för hand, eller att verkställa en stilförfalskning med bläck och penna. Polisen har som bekant nått en enastående färdighet att klara sådana historier till vederbörande förbrytares nackdel. Skrivmaskinen däremot skvallrar inte, tror man. Men detta är ett stort misstag. Åtminstone har den amerikanska polisen en särskild avdelning, som endast sysslar med granskning av skrivmaskinsskrifter och vars arbete lett till synnerligen fina resultat. En av de främsta experterna på området heter Loren C. Horton. Han förklarar, att liksom det inte finns två människor i hela världen, som äro absolut lika, så finns det inte heller två skrivmaskiner, som äro lika gjorda. En fabrik kan varje dag släppa ut i marknaden tiotusentals skrivmaskiner av samma typ, men varenda en har något ”individuellt”, något som skiljer den från alla andra. Detta något uppenbarar sig inte vid en granskning av maskinen utan vid ett närmare studium av dess produkt, den skrivna…

Man har liknat Berlins kriminalpolis vid ett väldigt maskineri med massor av hjul och kuggar, som alla gripa in i varandra, när det hela funktionerar. En maskin, byggd på systematiseringens bergfasta fundament, bestående av en oändlig mängd kortregister på allt och alla, med kriminalteknikens alla vetenskapliga hjälpmedel inmonterade, och som, när den igångsättes, har till uppgift att jaga människor. Och det är inte utan att man tycker liknelsen är ganska slående, sedan man haft tillfälle att vandra igenom jättebyggnaden vid Alexanderplatz — i dagligt tal skämtsamt benämnd ”Alex” — där världens mest vakna kriminalpolis har sitt säte. Scotland Yard må vara aldrig så berömt i dikt och verklighet, La Sureté i Paris må briljera med aldrig så många intuitivt lösta kriminalgåtor; vid en jämförelse med Berlins med erkänd tysk grundlighet och vetenskaplig planmässighet organiserade kriminalpolis stå de sig i alla fall slätt. I Ufafilmen ”Till polisens förfogande” får åskådaren se glimtar av denna förträffliga kriminalpolis i arbete. — Glimtar, säger kanske något förvånat läsaren efter att ha sett filmen och hållits fången av dess, från första scenen till den sista, starka handling. Hela filmen rör sig ju om ett brott och brottslingens avslöjande, och det pågår polisförhör alla akterna igenom,…

När man läser deckare som publicerades i början av 1900-talet så stöter man på massor av ord som 2000-talets svenskar inte förstår.  I berättelser om brottsbekämpare kan man läsa om byglar, slynår och folk som hotar varann med brownings.  Bovarna i sin tur är kanske på jakt efter offer med snygg toalett och som i stället råkar stjäla lite kram. Här har vi sammanställt en liten ordlista över typiska ord i klassiska deckare. Biltog. Rättsligt begrepp som användes i medeltidens Sverige. Är synonymt med fredlös. Den som dömts till biltoghet kunde dödas av vem som helst. Browning. Ett amerikanskt företag grundat av vapenkonstruktören John Browning. När den här texten skrevs användes ordet ”browning” som en allmän synonym till orden ”pistol” eller ”revolver”. Bygel. Slang för polis eller snut. Bång. Gammalt ord som betyder ”oväsen”, används oftast i uttrycket ”buller och bång”. Bängel. Äldre uttryck om någon som är ohyfsad. Användes framför allt om ungdomar. Falujuveler. En typ av billigt skimrande glas som producerades genom att doppa glasbitar i en blandning av smält bly och tenn.  Gatrum. Äldre namn på ett vardagsrum som ligger direkt i anslutning till ytterdörren. Gevaldiger. Gammal tjänstebeteckning inom polisen. Motsvarade dagens polisassistent. Glop. Gammalt uttryck som…