Kriminalreporter Stellan Werne löser brott

Det är till Stellan Werne som polisen vänder sig när de har ett fall som verkar omöjligt att lösa.
Reportern är också en mästare i att hitta små ledtrådar som utredarna har missat.
När han är övertygad om att han kan bevisa vem som är skyldig så samlar han alla inblandade och avslöjar allt.

Att låta en kriminalreporter ha huvudrollen i en deckare var ingen ny idé när första boken om Stellan Werne (”De sju nätternas mysterium”) publicerades 1933.
Tio år tidigare hade författaren Julius Regis skapat en serie berättelser med den mystiske Maurice Wallion i centrum. Denne gör sig känd som en mästerlig problemlösare i stora delar av Europa innan han återvänder till Sverige.
Kanske var det för att det redan fanns en internationell brottsbekämpande journalist som Torsten Sandberg valde att ge Stellan Werne en mer lokal profil.
Han löser ofta kriminalfall på svenska landsbygden, ofta på bad- och turistorter.
I början av sin karriär är det en ren slump som gör att Werne hamnar i situationer där han måste lösa brott. I ”De sju nätternas mysterium” råkar han promenera fram till en villa där ett mord precis begåtts. Och när han bor på hotell händer det flera gånger att de andra gästerna blir offer för brott.
Men när han väl blivit känd hos polisen i Stockholm (och Göteborg) så är det honom man ringer när man har fall som är omöjliga att lösa. Det gäller till exempel när ett mordoffer hittas i ett låst rum (”Major Björlings död”) och när ett möte mellan två trollkarlar slutar med att den ene blir förgiftad (”Cocktail-mysteriet”).
I Stockholm är det kriminalkommissarien Emil Fjellner vid mordkommissionen som Stellan har kontakt med. I Göteborg är det i stället överkonstaplarna Ström och Hammar.
Men eftersom han snart är känd i stora delar av Sverige så blir han då och då anlitad av privatpersoner. När disponenten i Storsjöfors blir bestulen på frimärken så kontaktar han Werne eftersom han inte vill blanda in polisen (”Svarta fruarna på Storsjöfors”).
Det är alltså inte bara blodiga och uppseendeväckande mord som lockar journalisten när han letar brott att utreda.
Han sysslar också med spektakulära stölder av dyra resväskor och superexklusiva juveler, diamanter och frimärken. I några fall utreder han till och folksägner och myter om spöken.
Det som gör Stellan Werne till en så bra detektiv är hans extraordinära observationsförmåga: ”Med sina skarpa, grå ögon liksom fotograferade han på näthinnan varje föremål.” (”Major Björlings död”).
Ofta upptäcker han en liten detalj som polisen antingen har missat helt – eller avfärdat som oväsentlig.
Det kan vara lukten av parfym (”Galaföreställning på cirkus”), aska från en cigarrett (”Mördande magi”) eller en bit smörgåspapper (”Tragedin i dimman”).
Precis som sin mer berömde kollega Sherlock Holmes så spanar Stellan Werne alltid efter viktiga fotspår på marken, det blir ett viktigt indicium i både ”Tragedin i dimman” och ”Gåtan på Granliden”.
De små detaljerna som Werne upptäcker blir ibland viktiga bevis mot brottslingen medan det i andra fall får polisen att inse att de haft fel och att det inte handlar om en olycka eller ett självmord
I sin jakt på mördare är journalisten obeveklig. Han bryter då utan att tveka mot alla lagar och regler.
När han av en slump är först på en mordplats på landsbygden i ”De sju nätternas mysterium” vet han att det kommer att dröja innan polisen är på plats. Därför börjar han en egen privat utredning av både mordplatsen och offrets bostad: ”Låt oss undersöka på tu man hand innan polisen stoppar våra efterforskningar”. Tillsammans med kamraten Bertil Krantz tar man till och med prover på vätskor i ett labb, och låter sedan analysera dem på egen hand.
Detektiven är en expert på att smickra poliser och tjänstemän i syfte att få dem att berätta hemliga detaljer om brott.
Vid de tillfällen då han anländer först när polisen redan har undersökt en brottsplats så släpper man ändå in honom: ”Han gjorde en ny undersökning runt väggarna, lyste på golvet och i alla sprickor och hål. ’Varje spår borttaget som med en dammsugare’, morrade han misslynt. Men det borde jag ju förstått. Polisen arbetar alltför ordentligt och systematiskt numera.” (”Tragedin i dimman”).
Till skillnad mot många andra poliser och detektiver i början av 1900-talet så använder Stellan Werne mycket sällan förklädnader. Däremot händer det att han redan är utklädd då brottet sker. Vid en stöld på ett hotell under en maskerad blir det därför komiskt när Werne börjar utreda brottet utklädd till en ”mexikansk bandit med svarta mustascher och två hotfulla pistolhölster utan revolvrar i bältet” (”Pierrot blir bestulen”).

Trots att han ofta hamnar i situationer där han svävar i livsfara så går Stellan Werne sällan beväpnad med revolver, framför allt inte när han är på resa till mindre städer: ”Man reser inte gärna ut i den hederliga svenska landsorten med en sådan tingest i bakfickan” (”De sju nätternas mysterium”).
Det verkar däremot som om han faktiskt har vapen liggande i reserv i sin väska. När Stellan och Bertil undersöker en öde byggnad blir den senare orolig över att mördaren kanske återvänt och kanske överfaller honom. Kamraten blir då lugnad av Stellan som, trots att han vid tillfället är obeväpnad, säger ”i så fall knäpper jag honom” (”Tragedin i dimman”).
Inför den dramatiska upplösningen av gåtan i ”De sju nätternas mysterium” är Werne orolig över att bli attackerad av den misstänkte mördaren. Han ber därför polismannen Ström om att få låna ett par handbojor och får som svar: ”Ge honom ett par. Det är väl inte värt att mucka, när pressen befaller. Annars hämnas han genom att skriva i sin tidning om hur kapitalt vi misslyckats i den här affären.”.
Det här var ett helt nytt redskap för Werne: ”När vi återvände hem till Sörvik den kvällen, hade också Stellan fått sina handbojor; ett par fullt moderna tingestar, som man lätt kunde träda över handlederna på brottslingen och som ögonblickligen låste sig, så snart de trycktes samman. Jag vet det, ty jag fick tjänstgöra som försökskanin i den vällovliga träningskurs, han senare på kvällen anordnade på vårt rum och varvid han uppövade det lämpliga handlaget i att hastigt och smärtfritt sätta bojorna på undertecknad.”
När Stellan Werne, efter många äventyr och intensiva undersökningar, är säker på att han kan bevisa vem som är skyldig, så älskar han att samla poliser, de misstänkta och andra inblandade.
För många journalister är den stora höjdpunkten när de får se sina avslöjanden i tryck men för Werne är det i stället det stora avslöjandet som är hans grej.
Han är också karismatisk nog att göra det hela till en show.
Så här skildras hans sätt att tala: ”Stellan satte sig till rätta i stolen, smuttade på groggen och började tala och det dröjde inte länge förrän han lyckats att helt fånga auditoriets intresse.” (”I en paus i bridge”). I ”Mysteriet på »Blå Ugglan» heter det i stället: ”Stellan tystnade och höjde sitt glas. Han var en skicklig berättare och hela det brokiga sällskapet i rummet lyssnade ivrigt till hans historia.”
Nu berättar Stellan hur brottet gått till, motivet för dådet, vad som fick honom att bli misstänksam mot den skyldige, vilka bevis som finns – och avslöjar till slut vem som är skyldig.
Det här slutar ibland med stor dramatik, som i ”Tragedin i dimman” där Bertil Krantz berättar: ”Stellans hela beräkning var att driva någon av de närvarande till den punkt, då skräcken nådde bristningsgränsen. Jag visste, att mitt ibland oss gick en mördare, som kallblodigt tagit ett människoliv. Och jag anade, att han redan nu var dödligt rädd för vad som skulle komma att ske, ehuru han alltjämt förmådde lägga band på sina känslor och se oberörd ut.”.
I de fall då boven inte kan konfronteras, exempelvis om han är skadad, dödad eller gripen på en annan plats, så sker det stora avslöjandet i ett rökrum. Bekvämt tillbakalutad i en fåtölj berättar Stellan nu alla detaljer samtidigt som han röker en cigarr och smuttar på en grogg.