Så jobbade en fiktiv kriminalreporter på 1930-talet

Han var landets mest kända kriminalreporter på 1930-talet men du har nog aldrig hört talas om honom.
Stellan Werne hade huvudrollen i en serie deckare av författaren Torsten Sandberg.
Skildringarna av den fiktive journalisten ger en spännande inblick i hur man jobbade på tidningar förr i tiden.

Det är kanske inte så konstigt att deckarna om Stellan Werne har så många intressanta detaljer från journalistvärlden.
Författaren Torsten Sandberg var nämligen själv reporter och började jobba på Bohusläningen 1921 när han var 21 år gammal.
Trots att han senare skrev om en hårdhudad kriminalreporter så var det framför allt sina krönikor om kustlivet han var känd för bland läsarna i Bohuslän.
Det var 1933 som författaren gav sig in i deckarvärlden på allvar med sin bok ”De sju nätternas mysterium”.
Huvudpersonen Stellan Werne är en kriminalreporter på en ”stor middagstidning” i Göteborg. Troligen handlar det om Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Det var en tidning som författaren kände till eftersom han haft noveller publicerade där. Rollfiguren kallar sig själv för ”gammal brottmålsrefernet och detektivromansspecialist”.
I deckaren från 1933 är Werne på semester i en liten stad på västkusten när han en kväll råkar hamna på en mordplats några sekunder efter dådet.
Efter upptäckten av mordoffret ringer han polisen – och passar också på att leka detektiv genom att undersöka brottsplatsen.
När polisen dyker upp förklarar Werne att han inte kan hålla tyst om mordet utan kommer att skriva om det:
”Jag är som bekant tidningsman och naturligtvis måste jag skriva om vad som skett i min tidning i morgon. Det är helt enkelt min plikt. Polisen har väl ingenting däremot?”
Svaret från en leende landsfiskal känns märkligt tillmötesgående:
”Naturligtvis kan jag inte hindra er, när nu oturen ville, att en journalist skulle vara den förste på mordplatsen. Nej, skriv ni bara, det kan ändå inte undvikas. Men jag hoppas ni gör det med förstånd och utelämnar alla antydningar eller ger beskrivningar på sådana saker, som polisen bör ha för sig själv.”
I böckerna om Werne får man aldrig veta hans ålder, men han bör ha jobbat i ett tiotal år med tanke på att han nu svarar: ”Det kan ni lita på. Jag är så gammal i yrket, att jag börjar kunna det.”
Eftersom det på den här tiden fanns vare sig datorer, internet, mobiler eller ens telefax så var det ett stort problem att skicka texter till redaktionen.
Så här beskriver rumskamraten Bertil timmarna efter mordet:
”Någon gång vid 4-tiden på natten gingo jag till sängs. Stellan blev sittande kvar uppe i biblioteket och skrev ned artikeln om brottet för sin tidnings räkning. Han reste med första tåget, som gick något över sju, in till Göteborg och lämnade upp manuskriptet på redaktionen. Han återvände med middagståget i lagom tid för att samtidigt med oss andra samlas vid polisförhöret klockan fyra.”
När vännen Bertil några nätter senare råkade bli vittne till en mordbrand ägnade han morgonen på en date i stället för att genast kontakta Werne. Något som gör denne irriterad:
”Är du spritt språngande galen, karl, skrek han, Har du nu gått till pensionatet och satt dig. Vet du inte, att min tidning går i press klockan 2 och den är snart 11 nu? Du tänker väl inte svika en gammal vän på det där simpla sättet? Kom genast! Jag betalar bilen och resan tillbaka också. Men nu måste du skynda dig! Låt för tusan inte kärleken vara starkare än vänskapen!”
Uppmaningen får vännen att lyda och blir snart ”pumpad”:
”Jag berättade för Stellan vad som hänt och han komponerade på stående fot samman en artikel och levererade den omedelbart per telefon till sin tidning.”
Eftersom mordet blivit en riksnyhet har reportrar börjat anlända från hela landet.
”Jag mötte ett par stockholmsjournalister på stationen, sade Stellan. De hade kommit ned med nattåget. Så nu skall det väl bli något gjort om aldrig förr. /(kriminalkommissarie) Ström är emellertid tystnaden själv mot främmande tidningsmän, så av honom få de säkerligen inte mycket veta.”
När pensionat där Werne bor fylls av konkurrenter får han problem:
”Jag (vill) avdunsta så fort och snabbt som möjligt. Jag vill inte träffa mina kolleger därnere i sällskapsrummet. De känna ju till, att jag sitter inne med en del värdefulla upplysningar och det är lagom trevligt för en tidningsman att bli intervjuad av kollegerna om en sak, som han helst vill vara ensam om. Jag går hem till en ny, knogig natt.”
Den kvinna som Bertil umgicks med bodde på samma pensionat och berättar nu varför hon funderar på att avbryta semestern och återvända hem:
”… och så detta ombytliga väder med regn varenda dag. Men det är inte värst. Tidningsmännen hålla på att göra mig galen. De äro trevliga karlar allesammans, men de pingla i telefonen dagarna i ända och nätterna med. Morgontidningarna blockera linjen från tidiga kvällsstunden tills klockan är 12 och 1. Ni skulle höra dem diktera. Jag kan mordet utan och innan, vridet på och vänt på och utstofferat på de mest eleganta sätt … Och klockan 7 på morgonen börja medarbetarna i middagstidningarna leverera sitt reportage för att hålla på till vid 1-tiden. Sedan är det gudskelov lugnt till kvällen, men så börjar det på ny kula igen.”
För reportern på middagstidningen blir mordfallet en ständig kamp mot de konkurrerande morgontidningarna:
”Nästa dag stego /// Stellan upp i ottan. Stellan hade varit till stationen och köpt morgontidningarna och per telefon levererat ytterligare ett par spalter om mordet. (Stellan:) ’Jag har varit ytterst försiktig i mina uttalanden. Det är faktiskt bara svammel. /// Mina morgonkolleger däremot ha fabricerat massor av rena vanvettigheter, men så var det ju inte heller lätt för dem att få tag på något nytt efter min gårdagsartikel. Werner fablar om ett par misstänkta landstrykare, som setts här i bygden och på ungefär samma tråd spinner Holmqvist. Jo, jo, jag känner jobbet och vet, att det inte är lätt att koka soppa på en spik.”
Äventyret i den fiktiva staden Berghälla i deckaren ”De sju nätternas mysterium” slutar också med att det är Werne som får alla scoop:
”Man var stormförtjust inne på redaktionen. Varje händelse av betydelse i den här saken har ju inträffat så sent på natten, att den varit som upplagd för en middagstidning. Morgonkollegerna ha gått skamligt bet på varje sensation.”
Amatördetektiven lyckas inte lika bra i uppföljaren ”Tragedien i dimman” som kom 1934:
”(Stadsfiskalen) delgav de församlade tidningsmännen resultatet av de senaste spaningarna — mycket förnuftigt, för övrigt. Det enda obehagliga var, att informationerna skedde så sent, att jag inte hann få iväg något av dem till min tidning. Nu bli de i stället morgonavisornas sensation.”
Reportern blir också missnöjd när polisen först vägrar släppa in honom till den öde byggnaden där mordet begåtts:
”Bevakningen skulle i dag på middagen dragas in, men trots det har jag inte kunnat erhålla nyckeln av polisen. Redaktörn har ju ingenting där att göra, svarar man mycket älskvärt.”
När Stellan Werne ska åka tillbaka till redaktionen i Göteborg över dagen ger han sin ständige resekamrat Bertil i uppdrag att göra research. Hans tips ger en unik inblick i hur journalister arbetade på 1930-talet:
”Det är väl bäst, att du tar itu med detektivarbetet på allvar i eftermiddag. Börja från början. Gå ned till portieren. Han kan säkert ge dig upplysningar om några nummer på din lista. Försök sedan slå dig i samspråk med en poliskonstapel och pumpa honom. Säg, att du är en symaskinsagent eller någonting annat i den stilen och att du av din firma fått en förteckning på personer, som äro intresserade av att skaffa sig en sådan där apparat. Fråga efter deras adresser, yrken och levnadsställning. Och när du plockat en polisman så sök upp en annan. Kan du få tag på en brevbärare, är det kanske väl så bra. Berätta detsamma för honom. Och ingen falsk blygsamhet. Gå på i ullstrumporna bara. Smickra polisen, bjud brevbäraren på en cigarrett och stick en slant i handen på portieren. Jag är alldeles säker på, att du med din kända energi skall uppnå förbluffande resultat redan i kväll.”
Ett annat knep Stellan Werne använde var att bjuda poliser på lyxig supé och groggar.
Författaren Torsten Sandberg skrev totalt 15 berättelser om kriminalreportern: Fyra längre deckare och elva korta detektivnoveller.
Trots att lokaljournalistens skildringar är mycket trovärdiga så finns det enstaka exempel som är tveksamma.
Vid ett tillfälle i ”De sju nätternas mysterium” avslöjar polisen för Werne att en misstänkt medbrottsling till mördaren gripits i Eskilstuna.
Och han vet att kvällstidningarna i Stockholm troligen kommer att publicera nyheten nästa dag.
Men eftersom Werne vill göra ett stort avslöjande med den misstänkte mördaren på plats väljer han att inte ge nyheten till sin egen redaktion.
Det här visar att hobbyn att vara amatördetektiv är viktigare för Stellan Werne än att vara en proffsreporter.

Fakta: Rollfiguren Stellan Werne
Debut: I boken ”De sju nätternas mysterium” år 1933.
Antal deckare: Fyra detektivromaner och elva detektivnoveller under åren 1933 till 1941. De kortare berättelserna publicerades i Svenska Dagbladet.
Personen: Rollfiguren är troligen uppväxt i Stockholm där han är klasskamrat med blivande arkitekten Bertil Krantz som senare blir berättaren i många av deckarna.
Karriär: Den fiktive journalisten arbetar på ”en stor middagstidning” i Göteborg, vilket troligen är GHT, Göteborgs Handels- och sjöfartstidning.
Skapad av: Författaren Torsten Sandberg, (1940–1946). Denne var journalist på lokaltidningen Bohusläningen i Uddevalla från 1921 tills sin död. Förutom deckarna skrev han flera populära romaner där han skildrade kustlivet i Bohuslän. För läsarna var han mest känd under sin signatur ”Cox”.